Tv:n håller mig inte trollbunden ikväll, men funkar som bakgrundssorl. Mannen jobbar. Jag tröttade ut mig tidigare idag med att gå på stan. Provrumsbelysning framhåller verkligen ärren, vilket retade mig en del. Men hemma, efter middag och kaffe, slappnar jag av igen och ser även det bra. Det koncentreras i blommorna, den rosa rosen och orkidén som nyss börjat blomma om. Att det finns skönhet i världen bevisar väl egentligen ingenting annat än att det finns saker att uppskatta. Men det räcker långt.
Nu upprepar jag mig men jag fick bråka lite med mig själv för att få ner mina piller, vet inte hur länge det här kommer att gå. Det är totalt oförnuftigt. En dag i taget.
[Blogger verkar lite vingligt igen, tycker det har krånglat av och till i ett antal dagar.]
Att acceptera medicinerna det är en lång resa. Jag har velat fram och tillbaka så länge, men nu när jag fullt ut har accepterat dem så ger det mig en viss ro i själen. Är för det mesta en lugn tråkig kvinna nu för tiden, och visst skulle jag ibland vilja vara den där sprudlande, elitlöperska som jag varit någon gång, men det är bara att glömma. Jag har den sjukdom jag har. Så är det.
SvaraRaderaVissa provrumsbelysningar ser man "vackrare" ut i och i vissa ser man förskräcklig ut. Tänk att det kan vara så stor skillnad.
SvaraRaderaKram
Miriam - jag vet ju så väl rent logiskt hur jag ska sköta mig, tänk att det kan vara så svårt att få känslan att acceptera det. Men det är väl mänskligt, annars skulle ingen röka eller äta chips eller andra saker som vi vet mycket väl inte är bra. Jag får väl kämpa på helt enkelt.
SvaraRaderaLivetsmarathon - är det inte egentligen väldigt korkat av vissa butiker att ha hemsk kall lysrörsbelysning? Jag menar, de borde ju sälja mer kläder om folk tyckte de såg snygga ut i provrummet.
SvaraRaderaKram!