Sovit oroligt och kort. Inte så konstigt. Men jag vill inte gräva ner mig i fluffiga täcken och Enya. Det som gör ont måste få göra ont. Annars är det delar av mig som inte får finnas, och jag har levt tillräckligt många år med att inte vara acceptabel som jag är, en del av min galenskap ligger där. Jag bryter inte ihop, jag springer inte till Coop och köper en kniv, jag börjar inte knyta snaror, jag ser inte spöken i rummet. Jag har bara smärta som en glödande vit boll i bröstet.
Fast visst dyker flykttankarna upp. Köpenhamn, ett annat land, en annan hjärna, slänga medicinerna. Det ligger en sorts njutning i att känna att jag kan kontrollera det, notera fantasierna men kunna jonglera med dem utan att tappa en boll.
(not till Mannen: jag åker kanske till Malmö på måndag för lite distraktion och för att betala hotellet, men värre än så blir det inte ;))
Regn över helgen, men nästa vecka ska det bli klarare. Kanske gå till stranden igen, kanske en annan skogsvända. Andas.
Kloka ord. Det fungerar ju ändå aldrig att låtsas som att smärtan inte finns. Inte i längden iaf.
SvaraRaderaKram!
Lustigt att du nämner att åka iväg, jag tänkte faktiskt igår att jag skulle vilja lämna allt och få börja om någon annanstans, få en ny start, kanske må bättre - eller så tar jag väl med mig allt och så blir det på samma sätt som här jag är nu. Plus minus noll.... Kram
SvaraRaderaCharlyene - jag har då iallafall aldrig lyckats utplåna smärta genom att inte låtsas om den. Även om de säger att man inte ska älta saker.
SvaraRaderaKram!
Miriam - logiskt så vet jag att det är klart att min problem inte försvinner bara för att jag flyttar kroppen från en punkt till en annan. Men det är en lockande tanke.
SvaraRaderaKram!