Nu är jag lite rädd för att detta ska uppfattas fel. Jag ser inte ner på personer som har emotionellt instabil personlighetsstörning eller borderline, har känt många fina personer som har det. Det handlar om min egen upplevelse av att vara missförstådd.
På kort tid har jag pratat med två personer som känner mig väl, en gammal kompis och min ena son, som båda läst ca 3 år psykologi och alltså har åtminstone ett hum om vad en personlighetsstörning innebär. På något sätt kom vi in på min karriär som psykfall och jag berättade att jag under några år hade en borderline-diagnos. Båda blev jätteförvånade, tyckte inte alls att det passade in på mig. Av de diagnoskriterier som finns i DSM-IV har jag självskadande och självmordsförsök (kriterium 5) och känslomässiga svängningar (kriterium 6, dock är de bara ibland reaktiva, men ofta utan yttre anledning). Brukade dissociera mycket (kriterium 9) men det är i princip borta. Men resten kan jag inte se att de stämmer. Impulsiv är jag bara när jag är hypoman, inte i normaltillstånd. Extrem separationsångest, svart-vitt tänkande i relationer, ilskeutbrott, kronisk tomhetskänsla... nej, det passar bara inte in. Enligt DSM-IV ska man uppfylla minst 5 av 9 kriterier för att få diagnosen.
Jag fick inte diagnosen efter någon utredning, test, etc. utan för att några läkare tyckt det när jag kommit in akut efter en självskada.
Varför det spelar roll då? Jo, för att jag ofta inom vården blivit behandlad som om jag haft alla dessa problem, särskilt i relationer. När min psykolog skulle få barn sade han att han kände det som om han behövde berätta det väldigt försiktigt för mig. Vad tusan, jag blev väl inte svartsjuk, jag blev glad för hans skull! När någon läkartid behövdes skjutas upp agerade de som om jag skulle explodera när som helst. Jag har faktiskt stor tolerans för ändrade planer. Ja, överhuvudtaget blev jag behandlad som ett olydigt barn, tills jag kände det som att jag alltid gjorde fel. Och att ofta känna mig missförstådd gjorde mig nog till slut krångligare att ha att göra med.
Problemet var väl inte egentligen diagnosen (även om det är ett problem behandlingsmässigt med fel diagnos), det stora problemet var bemötandet som diagnosen medförde. "Här kommer en sån där jobbig borderline-brud."
Att bli av med diagnosen har framför allt inneburit att jag känner mig lite mer jämlik när jag har med vårdpersonal att göra. Jag blir lite mer lyssnad på, får ta och förväntas ta mer eget ansvar, men får bekräftelse för det också.
Det är helt sjukt att det ska vara så.
(När han vaknar ska jag se till att Mannen läser diagnoskriterierna han också, han känner mig ju bättre än någon annan.)
Känner igen mig väldigt mycket. Jag fick diagnosen bordeline fastställd och nerplitad efter 15 min på vårdcentralen när jag sökte för sömnstörning som 19 åring. Den sabla anteckningen hängde vidare till psykiatrin och förstörde min vård, baserat på tre kriterier, självskada, suicidtankar och fluktuerande affekt. Kriterier som inte upfyller en personlighetsstörning men däremot passar in på nästan vilken psykisk sjukdom som helst.
SvaraRaderapaperclip - undrar om det bara är som jag tror eller om det missas ibland att det inte bara handlar om att uppfylla vissa specifika kriterier (vissa vilka som du skriver är väldigt allmänna) utan att man först ska uppfylla kraven för en personlighetsstörning.
SvaraRaderaTråkigt att du också råkade ut för slarv-etiketteringen.
Vården kan vara lite stelbent ibland och gärna vilja ta den lättaste vägen ut. Men måendet är komplext och sällan så enkelt att en första titt är korrekt.
SvaraRaderaTack o lov skrapade de lite mer på ytan (eller det blev pinsamt uppenbart iom mina manier) och saker löste sig.
Men jag kommer nog alltid känna en sorg över att inte ha blivit lyssnad på utan bara kategoriserad.
Det som irriterar mig mest är nog när en diagnos bara följer med från läkare till läkare utan att granskas. Jag kan förstå att det finns stora praktiska hinder (främst tidsbrist) för läkare att i alla lägen göra en egen bedömning, särskilt om man bara får träffa dem enstaka gånger pga läkarkarusellen, och att en AT-läkare inte går emot vad en överläkare skrivit, men ändå... det kan ju påverka behandlingen så mycket.
SvaraRaderaHåller helt med!
SvaraRaderaOch i mitt fall är det ju helt befängt att en husläkare utan psykiatrisk kompetens sätter en diagnos på 15 min (som sedan inte ifrågasätts förän 1 år senare).
Man blir ju beklämd.