Läser min journal. Fryser så jag skakar. Jo, jag har läst den förut men jag lägger märke till nya saker. Det var ju flera olika läkare som spekulerade i bipolära inslag flera år innan jag fick diagnosen. Fast de tog inte upp det med mig, utom en jourläkare en gång men då mådde jag lite för dåligt för att kunna tänka. På något sätt stärker det mig ändå i tron att diagnosen stämmer, om nu flera läkare såg det. På den tiden var nog bipolär-begreppet snävare, mest klassisk manodepression (bipolär I) och det har jag ju inte.
Så mycket ångest i de gula väggarna. Jag brukar försöka inte gräva ner mig för mycket i bitterhet, men tänk om man hade kunnat resa tillbaka i tiden, hantera situationen med det jag nu vet om hur jag ska hantera mig själv och hur jag ska kommunicera med vården.
Nu lägger jag journalen åt sidan, jag har redan grävt i gamla tider med Mannen ikväll. Varmt täcke i soffan. Kaffe. Ipod. Tänka att jag är trygg nu.
Det är märkligt. Likadant har det varit med mig. Att dels spekulationerna om diagnos, men också att diagnosen sattes utan att faktiskt ens delge mig.
SvaraRaderaNu är jag visserligen inte biopolär, men emotionellt instabil. Tror det i många fall går hand i hand. Två olika varianter på helvete. Så förutsägbart oförutsägbart.
Njut av mannen, täcket och ipoden nu!!!
Nu har du läst om din historia. Men den kan inte få styra ditt liv framöver.
Läkare & annan vårdpersonal verkar vara ganska dålig på att förmedla deras misstankar till patienten. De vill inte säga något förrän det är helt klart. Vilket det sällan är. Jag har upplevt samma sak själv.
SvaraRaderaÄr det för att de är rädda för att göra bort sig? Eller är det rädda för att skrämma patienten? Jag vet inte. Men jag hade önskat mer dialog, för nu känns det som om de går bakom ryggen på mig.
Kram!
Osynliga - när jag fick en borderline-diagnos var det samma sak, ingen diskuterade det med mig förrän jag fick min nuvarande läkare, det var också han som började ifrågasätta den.
SvaraRaderaJust nu behöver jag gräva lite i det som varit, saker jag behöver förstå, även om det väcker ångest. Det är bara en fas, snart är jag ute ur den igen och kan vara här och nu. Erfarenhet!
Charlyene - jag gissar att det kan vara en blandning av att de inte vill göra bort sig och att de inte tror att man kan hantera det. Konstigt tycker jag, det är knappast likadant när det gäller fysiska åkommor, folk får normalt inte gå runt med hjärtproblem i åratal utan att någon säger något. Men det anses väl vara skillnad på psykpatienter, vi är lite mindre vetande...
SvaraRaderaJag har egentligen aldrig blivit formellt utredd för något, en bedrift när man varit 11 år inom vården. Allt har kommit från hur de uppfattat mig när jag varit inlagd.
Kram!