Noll mm nederbörd säger väderprognosen, men ute strilar regnet ner. Vi hade en skön hemmakväll igår. Bubbelvin och en underbar ljusrosa ros från Mannen. Jag fick till trattkantarellsåsen riktigt bra trots att jag bara har i ingredienserna på måfå, jag lagar ofta mat utan recept. Somnade ifrån filmen, jag går oftast och lägger mig vid 22 numera.
Vet att jag drömde men inte vad. Drömmandet fungerar också bra just nu. De är inte utraderade, som när jag åt Abilify, men bara diskret närvarande och sällan obehagliga. Minns inte när jag drömde en riktigt rejäl mardröm sist. Konstigt. Men jag klagar inte.
Tycker så mycket om att vara i närheten av Mannen. Inte fastlåst, inte av skräck eller i brist på bättre, just bara närvarande. Vi har känt varandra i 12 år. Ett gräl precis i början, sedan har vi bara seglat på... när Mannen berättar för folk att vi aldrig bråkar så lyfts ögonbryn eller någon säger något om hur nyttigt det är att gräla och "rensa luften". För mig är det lite sorgligt att bråk lyfts upp till att vara normen. Om jag stör mig på något Mannen gör så säger jag det, och så ändrar han sig eller inte, det är hans beslut. Och han försöker inte stöpa om mig. Vi är både separata personer och en enhet, och där finns ingen motsättning.
Vi lever med döden ständigt närvarande. Jag med min historia av suicidalitet och han med fysisk sjukdom. En vanlig regnig lördag kan kännas speciell när jag tänker på att jag helt enkelt fortfarande lever, och Mannen fortfarande finns hos mig. Han säger ibland att om jag skulle träffa någon annan som gör mig lyckligare så vill han att jag tar chansen (och hur smart är inte det - vem älskar inte någon som säger så? ;)) Jag kan ärligt känna samma sak. Men jag skulle sakna honom något så oerhört om han försvann av vilken orsak som helst. Och jag tror/vet att han skulle sakna mig också. Ibland kan jag tänka att jag hoppas han dör före mig, så får jag ta smällen. Det kostar på att älska i en obeständig värld, men alternativet är inget alternativ.
Jag tycker så mycket om att vara med min man också, det är inget stormande i vårt förhållande och ibland känns det som att det är fel? Jag vill att han ska vara där, kanske är jag egoistisk men jag behöver hans närhet. Nästan hela tiden. En fysisk attraktion. Vi bråkar aldrig. Vi har inga häftiga diskussioner utan det är bara han och jag som på en öde ö. Ett fysiskt band mellan oss. Och när jag skriver det här så är det som du skriver att folk tycker det är bra att "rensa luften", men jag tycker inte det. Jag har haft en himla tur. Och hittade honom. Eller han hittade mig. :) Ha en trevlig lördag!
SvaraRaderaMycket vackert. Och intressant. Själv har jag ju aldrig varit kär, så det är en spännande inblick i andras liv. :)
SvaraRadera& angående att bråka. Det känns väldigt mycket postfeminism över uttalande att det är bra att rensa luften. Som om ett förhållande där det inte finns motsättningar inte kan vara jämställt. Och att motsättningar alltid måste leda till bråk. Konstigt det där. För bara några årtionden sedan skulle någon som hade sagt att det är bra att bråka fått vääldigt konstiga blickar.
Kram!
Vad vackert om er kärlek. Och så enkelt det kan vara med en relation, när man lever i ett samförstånd där faktiskt inte ord behövs, utan att man för den delen tar varandra förgivet.
SvaraRaderaJag och min man krockar sällan, men det händer ibland, och jag ser inte det som nåt "måste". Visserligen kommer vi alltid starka ur en konflikt. Men jag hade gärna levt utan dem också. Ser inte att man måste gräla för att ha det bra....
Miriam - det låter så likt hur vi har det. :) Jag är väldigt glad för din (och hans) skull att ni hittat varandra.
SvaraRaderaKram!
Charlyene - att vara kär kan ju vara himmel eller helvete, det är inte så självklart att man missar något (tycker jag, men så är jag inte hundraprocentig romantiker).
SvaraRaderaDet är intressant vad du skriver om att bråka, har inte tänkt på det men det kanske ligger något i det. Och någon sorts 70-tals psykologi där allt handlar om att släppa fram förmodad förträngd aggressivitet och sexuella lustar. Som om man inte skulle kunna vara bara nöjd.
Kram!
Osynliga bekännelser - just den där biten med att ändå inte ta varandra för given är nog väldigt viktig. Man får aldrig sluta bekräfta och uppskatta, även i vardagen.
SvaraRaderaJag har också upplevt att människor i min omgivning verkar tycka det är konstigt att man inte har storgräl med sin andre hälft titt som tätt. Precis som om det skulle vara normen som du skriver och hamnar man utanför det så är det ngt konstigt. Vi kan vara glad åt att vi inte är så inskränkta...haha och att vi kan leva tillsammans med våra män precis som vi gör, utan en massa gräl. Tycker du inte?
SvaraRadera....och ja just det......restaurangen vi var på fick väldigt dålig PR. Kommer aldrig mer besöka den och troligen ingen mer ur vår släkt heller. Men maten var god, det var den, men bemötandet väger tyngre i val av restaurang för vår del i fortsättningen. Ha en härlig söndag på dig:)
My - Ja, tack och lov att man insett att det är ok att leva i lugn och ro.
SvaraRaderaSynd med restarangen, hoppas det blir trevligare bemötande nästa gång du är ute och äter. För det är ju ändå bra gjort av dig att försöka!
Kram!