Regionalintresse2

Som tidigare omtalats har jag en fejd med Region Skåne. Imorse kom jag till slut fram på telefon. Ett långt lite virrigt samtal ledde till att hon skulle skicka över ärendet till en kollega med högre behörighet att komma in i datasystemet, och som sedan skulle ringa mig under förmiddagen. Inte f-n ringde någon. Vid 15.00 lyckades jag komma fram igen, efter några försök, men hon som svarade då kunde inte se något på mitt personnummer. Hon sa att de hade haft så väldigt många telefonsamtal idag så de hade nog inte hunnit. Håhå jaja. Hör jag inget från dem imorgon skulle jag höra av mig igen. Får se hur lätt det blir. Annars bussar jag Mannen på dem, han kan vara mycket mer aggressiv än jag.

Har suttit hemma hela dagen ifall de skulle ringa, även om det är på mobilen så behövde jag ha alla papper tillgängliga. Men det vara iofs en bra ursäkt för att inte gå ut i det väldigt blåsiga vädret. ;)

Mannagrynsgröt

Mycket spikmatta blir det, och sömn mitt på blanka förmiddagen, på något sätt kan jag lura mig själv att sova utan att känna mig särskilt trött, och sen mår jag bättre. Skumt.

Kom åtminstone iväg och jympade igår, har bestämt mig för att det funkar så jag köpte ett fyramånaderskort. Det enda jag inte orkar om jag anstränger mig är alla armhävningarna. Mina armar har aldrig varit särskilt starka och nu finns det ju 20 kg mer att lyfta än när jag tränade senast... Sedan får jag ändra på ett par övningar för att inte min rygg ska kasta in handduken och överge mig... fast i stort sett går det bättre än jag trodde (nu är det ju bara ett baspass).

Men f-n, jag känner mig konstig nu igen. Jämngrå, så där som jag tidigare sagt att jag inte blivit av litiumet. Saknar de där ögonblicken som slår hål på glaset. Skuldkänslor. Jag borde ju vara nöjd med att vara stabil, det har hela tiden varit målet. Gräset är grönare...

Kanske blir bättre i helgen när äldste sonen och hans sambo kommer ner. Jag behöver intryck.

Åter till lussekattsbaket!

Famn

Noll mm nederbörd säger väderprognosen, men ute strilar regnet ner. Vi hade en skön hemmakväll igår. Bubbelvin och en underbar ljusrosa ros från Mannen. Jag fick till trattkantarellsåsen riktigt bra trots att jag bara har i ingredienserna på måfå, jag lagar ofta mat utan recept. Somnade ifrån filmen, jag går oftast och lägger mig vid 22 numera.

Vet att jag drömde men inte vad. Drömmandet fungerar också bra just nu. De är inte utraderade, som när jag åt Abilify, men bara diskret närvarande och sällan obehagliga. Minns inte när jag drömde en riktigt rejäl mardröm sist. Konstigt. Men jag klagar inte.

Tycker så mycket om att vara i närheten av Mannen. Inte fastlåst, inte av skräck eller i brist på bättre, just bara närvarande. Vi har känt varandra i 12 år. Ett gräl precis i början, sedan har vi bara seglat på... när Mannen berättar för folk att vi aldrig bråkar så lyfts ögonbryn eller någon säger något om hur nyttigt det är att gräla och "rensa luften". För mig är det lite sorgligt att bråk lyfts upp till att vara normen. Om jag stör mig på något Mannen gör så säger jag det, och så ändrar han sig eller inte, det är hans beslut. Och han försöker inte stöpa om mig. Vi är både separata personer och en enhet, och där finns ingen motsättning.

Vi lever med döden ständigt närvarande. Jag med min historia av suicidalitet och han med fysisk sjukdom. En vanlig regnig lördag kan kännas speciell när jag tänker på att jag helt enkelt fortfarande lever, och Mannen fortfarande finns hos mig. Han säger ibland att om jag skulle träffa någon annan som gör mig lyckligare så vill han att jag tar chansen (och hur smart är inte det - vem älskar inte någon som säger så? ;)) Jag kan ärligt känna samma sak. Men jag skulle sakna honom något så oerhört om han försvann av vilken orsak som helst. Och jag tror/vet att han skulle sakna mig också. Ibland kan jag tänka att jag hoppas han dör före mig, så får jag ta smällen. Det kostar på att älska i en obeständig värld, men alternativet är inget alternativ.