lördag 11 september 2010

Bedömningpunkter

Hade energi imorse men nu är jag lite sur på livet. Eller jag vet inte. Jag mår för bra för att må dåligt och för dåligt för att må bra. Men jag är inte avtrubbad, på något konstigt sätt känner jag allt samtidigt. Jag minns hur det är att vara riktigt upp eller riktigt ner, eller i blandtillståndet från helvetet. I minnet lever jag igenom det igen. Det känns inte "fint", det känns som om jag förväntas städa bort det och glömma, men att glömma skulle vara att döda mig själv. Ibland får målet inte vara att undslippa all ångest. Jag känner mjuka och nöjda dagar också, många, vet att Bregottreklamens ängar finns. Men jag kan inte leva upp till normalitetens krav. Jag är bättre men inte bra.

Problemet kanske ligger i att se det som en dikotomi, bra-dålig. De flesta kan nog hålla med om att det snarare ligger på ett spektrum. Kanske i två eller t.o.m. tre dimensioner. Men sedan när man har med vården eller myndigheter att göra ska det reduceras ner igen till något som ryms på blankettens framsida så den kan scannas in av inläsningscentralen i Östersund, alternativt är kortfattat nog för att man ska orka skriva in det i journalen.

Jag är rädd för alla bedömningar, för de låtsas på ett självklart sätt kunna definiera vem och vad jag är, fast de aldrig kan det. Det känns som om jag måste slåss hårt för att bevara min integritet inför mig själv.

(Inte för att jag ska granskas av någon myndighet just nu, det är mer minnen som lever kvar och framtida farhågor, plus läkarbesöket i nästa vecka.)

2 kommentarer:

  1. Jag håller med om ett det är ett spektrum, en glidande skala. Och var gränsen mellan bra och dåligt går, det kan nog bara en själv bestämma. Om ens det.

    Fast läkare, myndigheter och andra verkar vara väldigt nöjda med att sätta den gränsen åt den. Som om alla skall räknas utifrån samma norm, samma rangordning, samma gräns. Konstigt det där, att vi lever i ett individualiserat samhälle som ändå drar alla över samma kam.

    Jag hoppas att du iallafall kan få ordning på dina minnen. Och att de inte stör dig för mycket, för länge.

    Kram!

    SvaraRadera
  2. Charlyene - ja visst är det märkligt, jag har tänkt det många gånger, att du uppmanas så ivrigt att vara individuell och speciell, men det gäller att hålla sig innanför ramarna. En mardrömstanke, hur skulle det ha gått inom vården om jag inte varit svensk med medelklassbakgrund, hyfsat välutbildad, med väluppfostrat uppförande och god impulskontroll. Det har ibland varit illa nog ändå.

    Just nu vill jag ha både minnen och nutid, jag vill ha allt som är mitt. Ingen annan lär foga ihop mitt pussel, så jobbet är mitt. Jag vet att jag borde se framåt, det är så mycket man borde, men det är meningslöst om jag inte får ta mina erfarenheter med mig.

    Kram!

    SvaraRadera