Efter läkarbesöket funderar jag lite bakåt. Så grymt olycklig jag har varit. Det synliga: självmordsförsök, envist självskadande, dissociativa episoder som gjorde mig närmast kataton. Det osynliga: känslorna jag inte begrep och inte kunde kontrollera, att vakna på månen och några dagar senare ligga på havets botten, tankestörningar, flashbacks, ångesten som hjärntvättar. Och ovanpå det hopplösheten när hjälpen jag får inte hjälper. Ytterligare en SSRI. Ytterligare en inläggning. Terapi jag inte orkar ta till mig. Jag blir tjurig som ett barn, sätter mig på tvären, kastar pillren. Ytterligare en inläggning. Ytterligare ett misslyckande till högen. Hur orkade jag, år ut och år in? Fast det var ju det jag inte gjorde... Bipolärdiagnosen och insättandet av lamotrigin kom nog i grevens tid. Det har fortfarande stormat ibland efter det, men procenten normalitet i mitt liv har stadigt gått upp.
Mitt liv är fortfarande mycket begränsat på vissa sätt. Stresströskeln är löjligt låg. Just nu är jag alldeles spattig bara för det där läkarbesökets skull, energin jag uppbådade för att gå dit springer fortfarande runt i mina armar och ben, tankarna skuttar som kaniner. Känner inte för att gå ut mer idag, världen känns för fragmentarisk och påflugen. Jag får nog ta ett glas vin och hitta något hjärndött på tv. Mycket av min tid går just till att lugna ner mig själv när intrycken blir för starka. Så jag kan fortfarande inte känna mig fullt fungerande, allt är så beroende av att jag håller rutiner och tar det försiktigt. Gör jag inte det kan allt rasa. Men jag antar att många med olika sjukdomar måste acceptera inskränkningar. Har man diabetes får man äta godkänd mat på regelbundna tider och ta sitt insulin, annars sitter man i skiten. Så jag ska inte klaga, på ett sätt ska jag vara glad att jag själv kan göra något för att påverka mitt mående.
Tråkigt att Mannen jobbar till imorgon bitti, jag känner fortfarande ett behov av att prata av mig med någon som var där.
------------------------
Men tur att det finns vänner. :)
Det är som att läsa om bitar av hur jag själv känner mig i detta stycket. Synd naturligtvis över att du haft det så, men samtidigt känns det ganska skönt för mig eftersom jag då också inser att det går att må bättre. Du har varit där och du har kommit vidare. Tack för att du delar med dig av ditt liv och dina tankar. Det får mig att tro att det kan gå att komma igenom det här levande....
SvaraRadera.....och ja, jag ska verkligen försöka hänga i och jag tar till mig dina råd så gott jag kan. Stor kram!
My - ja, det går att må mycket bättre än man kunde tro. Jag är verkligen glad att jag inte tog det sista steget. En fördel med att vara tjurskallig, som man ofta är när man är självdestruktiv, är att man också har kraft att kämpa, gäller bara att hitta sina egna nycklar till ljuset.
SvaraRaderaKram!