Nöjestripp

Härlig helg med ungarna. Göteborg visade upp sig från sin bästa sida, vi klättrade upp på bergstoppen i Botaniska och åt Lejonet&Björnen-glass vid Röda Sten. Åkte första klass till Herrljunga och spelade kortspel och brädspel. Jag sov som en stock trots att jag sov på soffan.

Hemma igår doppade jag tårna i havet för första gången i år. Jag känner mig slutkörd nu. Har en frisörtid snart men efter det ska jag bara tömma huvudet med dålig tv.

Känner tack och lov ingen återkomst av psykotiska symptom sedan jag sänkte Cisordinol-dosen. Men jag är överhuvudtaget rätt dämpad, känner ibland små underströmmar uppåt och nedåt men det blir inte mer än så. Och det är väl så det är tänkt att vara. Typiskt nog förtränger jag snabbt hur överjävligt det senaste (medicinutsatta) skovet var och blir lite småirriterad på att vara jämn. Aldrig är man nöjd.

Ring

Intet är som väntans tider... Om fem minuter ska jag åter försöka ringa någon som jag antar är sekreterare på psyk. Skulle på återbesök till dr A igår, men när jag kom dit fick jag höra att hon var sjuk, och den här sekreteraren var ledig, antagligen därför ingen hade ringt. Så nu vill jag ju ha en ny tid, plus att jag snart måste ha recept på Cisordinol-injektionerna. Störande att man ska behöva fixa själv med sånt.

Äh, jag är fullt medveten om att det är småpotatis. Jag har åtminstone en läkare, det är inte alla förunnat.

Regn, men det var fint i måndags. Då firade vi bröllopsdag. :) Åkte ut till ett naturområde, klättrade uppför en brant (utan stig, man fick navigera mellan stockar och stenar) vackert bredvid en stor forsande bäck. På toppen en gammal (sådär 300 år) ridväg, utsikt långt ut över en stor sjö. Vatten och kexchoklad. Lugn.

Himlafenomen

Jag har sett en vädersol! :D En starkt lysande fläck i alla regnbågens färger, en bit bredvid solen. Det är roligt att kunna bocka av den från naturfenomen man vill uppleva.

En stillsam dag, och plötsligt känner jag ja, så skönt, jag behöver det här idag. Ringde litiumsköterskan och frågade efter senaste värdena, litiumet ligger bergfast på 0,6 och sköldkörteln mår bättre. Sedan har jag bara puttrat runt. Tvättar lite. Följde med Mannen och köpte en Dymoapparat (en sån där man skriver på självhäftande band med). Det är något med kontorsartiklar som lockar mig, ser alltid saker jag skulle vilja ha utan att ha någon som helst användning för dem. Jag behöver ett kontor. ;)

Uteliv

Vi åkte ut till ett strövområde vid en sjö. Mitt på dagen en måndag, inte en själ där. Bara en talgoxe, och så två småfåglar som liknade blåmesar i rörelsemönstret men var aningen större och rätt mycket vita, det lilla jag hann uppfatta. Rostfärgade lövhögar mot silvergrå bokstammar, accentuerat av skirt ljusgula lärkträd, och så den himmelsblå himlen. Kalluft i näsan, en känsla av att bli avtvättad och upputsad. Lugn.

Asplöv

Allt eftersom söndagskvällen mörknade så ljusnade mitt sinne i riktning mot normal. En av Mannens brukare skulle köpa vinterkläder och jag fick hänga med som smakråd (eller allmänt sällskap). Långkörare som tröttade ut mig men ändå på något sätt rensade hjärnan.

Jag har lämnat mitt lilla bidrag till mänskligheten idag, STANLEY-studien på Karolinska institutet.

I morse låg jag och drog mig, somnade bara om fem minuter i taget men njöt verkligen av den loja, avslappnade känslan. Sedan rann energin till och det kändes absolut tvunget med en långpromenad genom stad och skog till havet. Nu har jag just satt mig vid datorn med iskalla händer, huvudet svävar som en ballong upp till taket, jag slutar skriva för ett ögonblick och det är alldeles tyst. Kroppen är stillsamt elektrisk. Jag är oresonligt lycklig.

Smärttröskelstest

Sovit oroligt och kort. Inte så konstigt. Men jag vill inte gräva ner mig i fluffiga täcken och Enya. Det som gör ont måste få göra ont. Annars är det delar av mig som inte får finnas, och jag har levt tillräckligt många år med att inte vara acceptabel som jag är, en del av min galenskap ligger där. Jag bryter inte ihop, jag springer inte till Coop och köper en kniv, jag börjar inte knyta snaror, jag ser inte spöken i rummet. Jag har bara smärta som en glödande vit boll i bröstet.

Fast visst dyker flykttankarna upp. Köpenhamn, ett annat land, en annan hjärna, slänga medicinerna. Det ligger en sorts njutning i att känna att jag kan kontrollera det, notera fantasierna men kunna jonglera med dem utan att tappa en boll.

(not till Mannen: jag åker kanske till Malmö på måndag för lite distraktion och för att betala hotellet, men värre än så blir det inte ;))

Regn över helgen, men nästa vecka ska det bli klarare. Kanske gå till stranden igen, kanske en annan skogsvända. Andas.

Examenstider

Doppade fötterna i havet igår. Det var kallt - jag, badkrukan, skulle aldrig doppat mig i det - men inte iskylt. Vågorna slog och trots solen var vinden kylig, så stranden var nästan tom på levande varelser, utom måsarna och strandskatan. Tillbaka till parkeringen tog vi stigen genom skogen. Osynliga fåglar i träden sjöng högljutt, spindelväven var spänd över stigen och myggorna anföll glupskt. Några blommande skogsstjärnor, oändligt graciösa. Hela min kropp sjuder av sommar.

Idag var det näst sista gången på terapin. Det känns ungefär som att ta examen, en stolthet över att ha tagit sig igenom en viktig fas i livet blandat med lite oro inför vad framtiden ska bära med sig. Kanske borde jag ta med mig studentmössan till sista samtalet. ;)

Först kändes det som att tvärt stänga en dörr. Nu säger Psyko H att jag får kontakta honom om det är något speciellt och jag har numret till hans privata mottagning. Det är fullt tänkbart att jag aldrig kommer att utnyttja det, precis som jag aldrig använt det privata numret till dr B, men det känns mindre kvävande när jag åtminstone har möjligheten.

Jag ska banne mig fira nästa veckas avslut med en flaska äkta champagne, det tröttnar jag aldrig på!

Guldkorn

Trots mitt förra ångestiga inlägg så mår jag i stort sett rätt bra. Som vanligt lite dåligt samvete för att jag inte aktiverar mig som man ska, men oftast kan jag slå bort det och ägna mig åt nuet. Glädjer mig åt nya balkongblommor, vi har äntligen fått tillbaka vår nyreparerade bil så vi kunde fara till Blomsterlandet. Glädjer mig åt att ha den semestrande Mannen i närheten, att prata med mina barn, gröna träd och gula rapsfält, nya vinglas, bloggkommentarer och att få lov att följa andras liv på nätet. Fixar inte riktigt att umgås med folk irl eller läsa böcker, men försöker tänka att det nog kommer tillbaka.

Går fortfarande omkring med en lättnadens suck efter den senaste påminnelsen om hur skruvat det kan bli i min skalle. Efter så många år känns det fantastiskt varje dag jag vaknar upp och inte tänker på självmord, jag önskar jag kunde uttrycka hur enormt det är, det som är mer eller mindre en självklarhet för de flesta människor. Jag är ännu inte i det stadiet att jag kan rycka på axlarna och ta det för givet.

När det blir soligt ska vi åka till Sofiero med en picknick-korg och titta på hundratals blommande rhododendronbuskar. Dunkers kulturhus någon dag. En tur till Helsingör. Kanske den dramatiska klippstranden vid Hovs hallar. Galleriet/caféet Nivå 125 högt uppe på en höjd i Båstad med milsvid utsikt. Njuta av att jag faktiskt har tiden och utrymmet att göra sådana saker, även om jag förstås blir utmattad av det, men lite hjärnsnurr kan det vara värt att komma ut och få nya intryck.

Så småningom, om jag får vara stabil, så kommer jag kanske inte längre mäta dagsformen mot en dag på psyket, men än så länge är mina hjärnspöken en påtaglig del av mitt liv, varje dag utan skräck och smärta något att vårda. Trots allt är jag en person med tur.

Småsnack

Är lite lättare att andas nu. Har inte gjort något särskilt, det verkar behövas ibland. Vadat längs strandkanten med känslan av att det kanske var den sista sommardagen. Tittat på reprisen av "Här är ditt liv" och med skadeglädje njutit av tanken att aldrig komma behöva utsättas för något sådant. Har målat naglarna i flera lager och förstås lyckats repa lacket på ena handen innan det torkat helt, och ryckt på axlarna åt det. Nu ska vi snart göra pizza.

Försöker tänka att det är ok att vara lite trött och seg, att det inte är farligt, att det kanske rentav är något att ta tillvara på...

Skog

Vy från en morgonpromenad. Jag börjar bli fast, åtminstone nu när det är fint väder så är det härligt att gå på morgonen.

Flyt

Just idag mår jag bra. Kemiskt, lite upp och sen lite ner, innan det jämnar ut sig, känner igen det från tidigare doshöjningar av lamotriginet. Men skit samma varför. Om det inte blir regnigt så vill jag gå riktigt långt, till stranden kanske. Stad och skog och hav. Ipoden på eller av, efter humör. I världen och bortkopplad från världen. Bara finnas.