Non-shop

En sån där konstig dag som verkar bortslösad, men ändå känns acceptabel. Sov 10 tim kemiskt, och det kändes bra. Klickade runt på datorn en stund, såg klart avsnittet av Medium som jag somnade från igår, plockade upp en bok, Jag är med bandet av Paula Des Barres, om hennes vilda liv som groupie med alla kändisar under 60-70-talen. Hon framstår som en evigt kåt romantiker, låter rätt nöjd med sin historia, ursäktar sig inte. Får se om jag läser ut boken.

Nåväl, sen ville jag ut, kunde ha ringt en kompis som sökte mig i förra veckan, men ibland spyr man på förtroenden och elände (har inget med henne som person att göra, och jag förstår om folk känner så när det gäller mig ibland). Jag åkte till shoppingcentrat istället. Spanade efter något jag visste var svårt, ett par mörkbruna byxor i min storlek, och när jag till slut hittade dem bestämde jag mig för att tänka på saken. Totalt bortkastad tid antar jag, men ibland är det just den bortkastade tiden som är värdefull.

Jag köpte grillat kycklinglår och vindruvor på vägen hem, och kände mig avslappnad och fri från tankar.

Exorcism

Tog mig till Malmö. Malmö där jag tappade greppet i januari. Malmö där svarta skuggor från en annan dimension väntade med kniv och rep på ett anonymt hotellrum. Malmö där jag fick åka polisbil för första gången.

Jag kände starkt att jag måste ta Malmö tillbaka. Och idag var en bra dag, jag kände mig jordbunden, trygg. När jag rörde mig längs gatorna försvann skuggorna. Nu är det bara en vanlig stad.

Omstoppad

I Heberleins bok pratar hon någonstans om "snäll mat", om jag minns rätt. Vaniljpudding måste vara den snällaste mat som finns. Ljusår ifrån grillad flintastek, vinägrett, svarta bönor och svart kaffe. Säkert kan man göra själv, typ crème brûlée utan socker på. Men jag nöjer mig med färdigt fabrikslagat. Vaniljpudding känns som rätt sätt att ladda inför ett läkarsamtal.

Habegär

Idag har jag ägnat mig åt shopping på hög nivå. Champagneglas, mascara och från Twilfit ett set byxor och jacka i plommonlila sammet med matchande nattlinne. Hädanefter kommer jag jämt gå runt i nattkläder och sippa bubbel.

Trots att det var mycket folk ute kändes det mestadels bra. Det märks att jag fått vara hemma och bara skrota i några dagar, bygga upp mig igen från rasmassorna.

Himlafenomen

Jag har sett en vädersol! :D En starkt lysande fläck i alla regnbågens färger, en bit bredvid solen. Det är roligt att kunna bocka av den från naturfenomen man vill uppleva.

En stillsam dag, och plötsligt känner jag ja, så skönt, jag behöver det här idag. Ringde litiumsköterskan och frågade efter senaste värdena, litiumet ligger bergfast på 0,6 och sköldkörteln mår bättre. Sedan har jag bara puttrat runt. Tvättar lite. Följde med Mannen och köpte en Dymoapparat (en sån där man skriver på självhäftande band med). Det är något med kontorsartiklar som lockar mig, ser alltid saker jag skulle vilja ha utan att ha någon som helst användning för dem. Jag behöver ett kontor. ;)

Stilla

Det känns lugnare idag, tystare i skallen, trots att jag ska till tandhygienisten strax. Stackars Mannen som har jobbat natt ska köra mig, det är inte här i stan. Sen ska han iväg på mer jobb, och jag får väl börja kolla vad som ska tvättas inför Stockholm. Får jag bara göra allt på mitt sätt så tror jag resan blir kul. :)

Hollywoodfru

Dagen försvann, och det känns helt ok. Har vilat och vilat, inte desperat trött utan bara behagligt lat. Kramat kudden och kramat Mannen, druckit kaffe och tittat på Discovery. Fått mail från en "psykkompis", hon mår bra och ser framåt. Åkte dagens spännande runda för att komma ner till stan, det pågår massivt gatuarbete i centrum och varje dag är det någon ny avspärrning. Nu äger jag iallafall en crémant de Loire som jag inte testat förut, blir kanske att vi dricker den ikväll. Jag har tjuvstartat genom att dricka Kullamust. ;) (det är bara ren äppelmust, urgott)

Orkar inte dra fram kameran men jag fick jättefina blommor av Mannen igår. Mörkt, mörkt röda germini, gulorange små och stora rosor, höströda och gröna löv. Jag blir verkligen glad av att få blommor! :D

Tänk om jag kunde sudda ut allt det andra som ständigt lurar i hörnen, ångest och mörker och dammråttor, och bara se det här, ett seriöst lyxliv!

Sport-bh

Håhåjaja. Medicinerna stannar, i alla fall några veckor tills jag har tänkt, känt, upplevt.

Imorgon har jag tänkt gå på jympa. Minst ett år sen sist? Två? Tappad sug i samband med viktuppgången. Jag är fortfarande stl elefant men lite flås kan jag väl iallafall skaffa mig. Kommer fantastiskt nog fortfarande i de största av mina träningskläder utom bh:n, som jag fick köpa en ny idag. Så nu när jag har investerat 400 kr är jag helt enkelt tvungen att gå dit imorgon. Ska komma ihåg att om jag kör slut på mig så har jag lov att gå innan passet är slut, jag är trots allt totalt otränad och ska inte skrämma livet ur mig själv. Tyvärr tycker jag att det är urtrist att gymma, det är ju flexibelt och bra annars, men jag behöver en lekledare för att pressa mig lite, jympan funkar bättre. Och det där med att räkna repetitioner är jag urkass på (hur svårt kan det vara? tydligen jättesvårt...)

Mår bra, trots telefonsamtal med sörjande kompis, Lasermannen II, annalkande vinter och lite ebb i kassan (jag har ett sparkonto så det är inte synd om mig på riktigt), nä förresten jag kollade på telefonbanken och jag hade mer kvar än jag trodde, så stryk det. Har sovit tillbaka mina krafter efter helgens liv och rörelse, fast nu känner jag ett behov av att ta det lugnt ett tag. Vara ännu mer självisk än vanligt.

Uteliv

Vi åkte ut till ett strövområde vid en sjö. Mitt på dagen en måndag, inte en själ där. Bara en talgoxe, och så två småfåglar som liknade blåmesar i rörelsemönstret men var aningen större och rätt mycket vita, det lilla jag hann uppfatta. Rostfärgade lövhögar mot silvergrå bokstammar, accentuerat av skirt ljusgula lärkträd, och så den himmelsblå himlen. Kalluft i näsan, en känsla av att bli avtvättad och upputsad. Lugn.

Mörkertid

Sovpaus, dvs paus från sovandet. Ett vagt drömobehag växlar över till en känsla av värme och ljus. Ljuset blir desto tydligare i kontrast mot mörkret. yr.no lovar minusgrader lördag morgon. Bara att konstatera att det blev aldrig något bad i år (hoppar i en isvak gör jag icke!) Jag äter Falu rutknäcke.

Jag vänjer mig vid att vara pseudo-dyslektiker, checkar utan att tänka på det efter överhoppade ord och bakvända vokaler. Man får betala för att slippa depressionen, och det är ju rena reapriset.

Mitt i natten/tidig morgon. Det går en slinga där från då- tilll nutid. Fjärilarna i maggropen och den märkliga svävande känslan i huvudet. Känner mig sällan så levande, så mig själv som då. Ensam. Spindeltrådarna till de sovande. Kärleken som sprids som ett duggregn.

Är det värt det? Konstig fråga, som om det fanns ett val. Det handlar snarare om tacksamhet. Jag får oförtjänt något vackert i utbyte för de blod, svett och tårar som livet mestadels är.

Sittben

Orkar jag blogga ikväll? Orkar jag låta bli att blogga ikväll? ;)

Jag har haft det trevligt idag med min mamma. Hon frågar hur jag mår och lyssnar på svaret. Kors i taket.

Det är skönt att kunna bara sitta på tåget i över en timme utan att göra något. Inte lyssna på musik, inte mobilsurfa, inte läsa. Bara sitta.

Det är skönt att känna sig som sig själv. Se sig själv i dagsljus med alla skavanker, ändå säga "inte så illa". Det är så mycket mer jag kunde/borde vara. Utåtriktad engagerad ansvarstagande. Just nu orkar jag inte. Det jag orkar är att uppta min lilla plätt i universum och bara sitta.

Mellan varven är hjärnan dock upptagen av att fundera över mina år inom psykvården. Ett decennium, grovt räknat. Jag skulle velat ha någon utomstående att spela tankebadminton med, alla tankar och känslor och kvarblivna intryck och gåtor. Det är - inte precis ett trauma, eller bara delvis ett trauma, men ett berg av starka upplevelser som jag inte klarar att bara ignorera "nu pratar vi inte mer om det, nu ser vi framåt, nu koncentrerar vi oss på det friska, nu ska vi inte älta, tänk positivt, var för helvete inte så introvert ditt jävla miffo". Jag vill inte enbart må bra, jag vill också förstå, och då behöver jag tänka även de tunga tankarna.

Synvinkel

Kom i samspråk med en man vid busshållplatsen som berättade att där han kom ifrån i Irak är det 45 grader just nu. Bara för att sätta hettan i perspektiv. :)

Trots att jag går i kortärmat nu kommer ärrnojan i vågor. Men jag märker någon sorts kvalitetsförskjutning i tankarna. Kortfattat: "varför gjorde jag så?" istället för "varför gör jag så?". Det är lite spännande. Egentligen är det inte så länge sedan jag skadade mig senast, ändå identifierar jag mig mer med de blekta ärren än de röda, fast ännu inte helt med den oskadade huden. Inte där, men en bra bit på väg.

Nu vet jag också att den största anledningen till att jag kan sätta mycket av självskadetankarna åt sidan är att mitt mående är så pass stabilt just nu. Inga duktiga knep och trix, bara tillräckligt med ro.

Sedan, om man ska vara riktigt rå, så har jag de facto vanställt mig själv. Disfigurement. Jag har fortfarande svårt att konfrontera att jag har den (missriktade) kraften inom mig.

Ännu en bra dag, jag staplar dem på hög.

Om

Jag är så jävla laid back. Dricker bara en eller möjligtvis två koppar kaffe per dag. Kaffe är ett lugnande medel för mig, att spontant och närmast omedvetet avstå är ett gott tecken. Ångesten knackar på ibland, jag öppnar dörren men schasar iväg den som ett Jehovas vittne.

Oj, vad jag tjatar och tjatar men för mig är det ett sorts mirakel att må bra, vakna efter en god natts sömn, varken med kramp i magen eller hypomani-stirrighet, bara tyckandes att livet ändå är uthärdligt. Men en skugga hänger över landskapet, två skuggor. Dels är mitt tillstånd fortfarande mycket skört och direkt beroende av en stilla livsstil, pressar jag mig börjar det genast svaja. Dels finns det inga garantier, inga som helst, att jag får ha det så här fortsättningsvis. Jag blir ju inte botad, bara symptomlindrad. Det finns i bakhuvudet (där syncentrum sitter, kanske handlar det om hur skarpt jag ser) att en dag kan jag sitta där oskyddad på psykavdelningen igen, megalomanin får inte ta över så att jag glömmer att värdesätta det jag har just idag. Å andra sidan, det finns väl inga garantier för någon. Kanske dör jag imorgon av en stroke. Så överraskad jag skulle bli.

Bakåtlutad

Trots att det som tidigare sagts finns ett stort moln på himlen just nu så mår jag bra. Så pass bra att det är svårt att skriva något. Igår gick vi lång väg genom skogen till stranden, vi hamnade inte där vi tänkte men det gjorde inget. Mannen plåtade fåglar. Jag blev knallröd i ansiktet av solen. Sedan åkte vi hem och åt oxfilé och godis, dock inte samtidigt.

Det är så befriande att känna lugnet i botten, och ändå kunna reagera med glädje och sorg när det är passande i situationen. Ingen spratteldocka, ingen zombie. Dag efter dag. Minns knappt när det varit så mer än korta stunder. Ibland när jag var yngre kanske, fast då var det mer jämvikt än frid. Men jag är fortfarande extremt känslig för belastning, stress, tidspress, umgänge så någon perfekt harmoni råder inte. Jag försöker tillåta mig själv att vara lycklig trots att jag inte lever upp till samhällets ideal. Ibland går det.

Luftbubbla

Mitt behov av lugn är till synes oändligt. Alla måsten och stressmoment skaver. Jag mår bättre än tidigare år men är så tunnhudad fortfarande, känner minsta lilla sten i skon. Behöver sova, äta, få solsken som en krukväxt. Ibland får jag välja bort, roliga aktiviteter, vänner. En tråkmåns. En dock levande tråkmåns.

Vaknade halv sex fast jag brukar vakna av alarmet vid åtta. Får ändå inget riktigt energiryck, vilket visserligen är bra, men jag blir uttråkad av att inte bli speedad, trots att det är nyttigt att jag inte blir det. Visst vill jag hellre ha tårta än broccoli, för stunden, men i längden är det egentligen skönt att slippa de hektiska dagarna när man vet hur mycket surt som kommer efter. Ja, mycket för och emot. Inte konstigt att man blir knäpp. ;)

Midsommar blir i total stillhet, bara Mannen, sill och snaps. Som jag vill ha det. Den här gången.