Känselspröt

Det är absolut inte så att jag brukar gå omkring och tänka katastroftankar hela tiden, men häromkvällen kände jag starkt att något skulle strula till sig med mitt nästa läkarbesök. Att jag skulle falla mellan stolarna i byråkratin eller att de helt enkelt skulle bestämma sig för att jag inte behövde träffa någon läkare. Att jag skulle gå här och vänta på en kallelse som aldrig kommer, och behöva ringa och fråga och tjata och allt sånt jag hatar.

Dagen efter kom kallelsen i posten. Tänk så härligt det är att ens intuition ibland har noll koll! :)

Sittben

Orkar jag blogga ikväll? Orkar jag låta bli att blogga ikväll? ;)

Jag har haft det trevligt idag med min mamma. Hon frågar hur jag mår och lyssnar på svaret. Kors i taket.

Det är skönt att kunna bara sitta på tåget i över en timme utan att göra något. Inte lyssna på musik, inte mobilsurfa, inte läsa. Bara sitta.

Det är skönt att känna sig som sig själv. Se sig själv i dagsljus med alla skavanker, ändå säga "inte så illa". Det är så mycket mer jag kunde/borde vara. Utåtriktad engagerad ansvarstagande. Just nu orkar jag inte. Det jag orkar är att uppta min lilla plätt i universum och bara sitta.

Mellan varven är hjärnan dock upptagen av att fundera över mina år inom psykvården. Ett decennium, grovt räknat. Jag skulle velat ha någon utomstående att spela tankebadminton med, alla tankar och känslor och kvarblivna intryck och gåtor. Det är - inte precis ett trauma, eller bara delvis ett trauma, men ett berg av starka upplevelser som jag inte klarar att bara ignorera "nu pratar vi inte mer om det, nu ser vi framåt, nu koncentrerar vi oss på det friska, nu ska vi inte älta, tänk positivt, var för helvete inte så introvert ditt jävla miffo". Jag vill inte enbart må bra, jag vill också förstå, och då behöver jag tänka även de tunga tankarna.

Frihetskrig

Lite lossryckt blev jag kanske av tre dagar med intensivt umgänge, hur enormt trevligt det än var... Har gått i en dimma idag. Är glad för den nya blanka tv:n som hållit mig sällskap och min hjärna lagom bortdomnad.

Ja, nästan då. En del vingliga tankar seglar förbi. Jag förstår mig inte på mig själv. Det hat-kärlek-förhållande jag har till medicinerna. De har betytt enormt mycket för att hålla ihop mig och rädda mig från galenskap och livsfara, jag vet det på ett tankemässigt plan och säger det ofta. Ändå... ändå... sirensången i fjärran, "du kan bli fri, du är starkare än kemikalierna, var ditt sanna jag" och jag står där och suktar som ett barn vid godishyllan på Ica, "ett annat liv, bli en bättre människa" och jag tittar mer och mer skeptiskt på dosetten. Glömmer att matchställningen mellan Medicin och Medicinfri ligger någonstans runt 5-0. Jag vet inte om det t.o.m. handlar om maskerad självdestruktivitet. Att gå ut och balansera på den slaka linan trots att benbrottet knappt har läkt från förra gången. Det fascinerande i att jag kan beskriva och argumentera emot och förefalla fantastiskt förnuftig i samma ögonblick som jag kastar mig ut utan skyddsnät.

Ibland är min tankeförmåga min största fiende. Jag verbaliserar och tappar hands on-kontakten med mina känslostyrda impulser, som skrattande tar över medan jag är upptagen med att predika.

Tankehinder

http://psychcentral.com/news/2010/08/09/outcomes-in-bipolar-related-to-cognition-mood/16547.html

Det här var lite intressant, att man i en studie hittat samband mellan kognitiva funktioner och allmän funktionsnivå hos personer med bipolär sjukdom. Alltså att det inte bara är förekomsten av maniska eller depressiva episoder som avgör hur välfungerande man är, utan att det finns en kognitiv komponent. I studien fann man t.ex. att hur snabbt man processar information var relaterat till allmän och social funktionsnivå.

Intressant för mig som tycker att tänkandet är det jobbigaste just nu. Inte för att det är så himla synd om mig, jag klarar mig, jag lyckades ta mig igenom artikeln ovan efter fyra försök, men eftersom det fanns en tid då jag hade slukat den på en minut svider det i mig.

Tankemässigt

Har så livliga och detaljrika drömmar numera. Jag vet inte hur mycket som beror på känslor som rör sig och hur mycket som är ren kemi, det började när jag började med Cisordinol. Det är sällan renodlade mardrömmar och sällan jag minns storyn en minut efter att jag vaknat, så det är inget jag direkt lider av, det ger bara en konstig känsla av ständig mental aktivitet.

Antagligen för att jag lever ett så action-fritt liv så går mycket kraft till att tänka. Gnuggar mitt ego alternativt attackerar det. Det blir sällan något särskilt intressant resultat, min geninivå är låg, men det får tiden att gå.

Sammanbrott

Jag åt imponerande mängder fett och socker igår och känner mig expanderad idag, men bryr mig måttligt. Får ta en promenad. Det är halvsoligt ute. Har fått ett myggbett, wheee sommar.

För att vagt fortsätta på föregående inlägg, hur blev det så här? När jag blev officiellt psykfall var livet för mycket kaos för att jag till slut skulle reda upp det. Totalt misslyckats med studierna, jagad av traumatiska minnen, en separation - jag sov knappt och måste gå upp vid 4 för att hinna till jobbet. Blev förvirrad, fick minnesluckor, en dag vaknade jag till framför spegeln med en kniv mot halsen. Hela tiden kände jag mig som en skådespelare som fejkade ett sammanbrott, det här var inte jag, bara jag tryckte på knappen skulle allt sluta. Men jag hittade aldrig knappen.

Så har jag känt det senare också, att det är jag som styr över allt som händer. Kanske är det ett sätt att inbilla mig att jag har kontrollen, makten. Hellre orsak och ond än ett offer. Så jag kämpar för att trycka på knappen och det lyckas inte, och självförebråelser följer. Jag är ond och dessutom misslyckad. Det som sker i mitt eget huvud borde jag ha koll på. Skammen får mig att sjunka ner i svagheten, jag fixar ingenting. Ibland blir jag kataton, kan inte tala, röra mig, vara någonting. Ibland straffar jag mig via min kropp, smärta, fara. Plötsligt blir jag sprudlande glad och tror att jag har hittat knappen, bara för att bli grymt besviken.

Med myrsteg har ändå någon sorts början till acceptans infunnit sig. Nej, det här var inte vad jag ville med mitt liv. Tidigare såg jag ju inget samband, varje gång jag mådde dåligt trodde jag att det var en enskild händelse och inte del av ett mönster. Nu ser jag bättre att jag helt enkelt får inkorporera mediciner med allt vad det innebär och en lugn takt i min livsstil. Sluta famla efter allt-eller-inget-knappen, finns den så är det ju fantastiskt men jag kan inte gå år ut och år in och vänta på att hitta den. Du har mental diabetes, tanten, deal with it!

Tidsuppfattning

Nu flickor och pojkar ska ni genast springa runt och ställa om alla klockor!

Vi har nog extremt många klockor hemma. En väggklocka i varje rum (även kök och badrum), och så den vanliga samlingen mobiler och datorer och väckarklockor, hushållsvågen hade visst en klocka också. T.o.m. mikrons klocka går rätt! Flera av dem är dock radiokontrollerade och ställer om sig själva (någon sorts antagligen vid det här laget inte längre särskilt modern magi). Jag är nojjig över att komma i tid. Mannen kommer oftast inte i tid ändå. Men jag tycker klock-tickande kan vara rätt trevligt (trots att den tidigaste mardröm jag minns från min barndom innehöll ett tickande golvur). Ska nog kolla efter en digital kökstimer på Clas Ohlson idag (men inte köpa otillåtna vassa saker där).

Jag skulle vilja ha en direktuppkoppling från min hjärna till ett lämpligt medium där allt jag tänker sparas, och någon mycket idog datagnom tröskar igenom det, så många tankar som produceras på en dag och de flesta går upp i rök, poff! (Ja, jag vet att hjärnan i princip gör ett liknande jobb av spara-slänga, men jag vill kunna printa ut resultatet!) Jag tänkte verkligen intensivt i flera timmar igår kväll men nu har jag inte en aning om på vad.