Frihetskrig

Lite lossryckt blev jag kanske av tre dagar med intensivt umgänge, hur enormt trevligt det än var... Har gått i en dimma idag. Är glad för den nya blanka tv:n som hållit mig sällskap och min hjärna lagom bortdomnad.

Ja, nästan då. En del vingliga tankar seglar förbi. Jag förstår mig inte på mig själv. Det hat-kärlek-förhållande jag har till medicinerna. De har betytt enormt mycket för att hålla ihop mig och rädda mig från galenskap och livsfara, jag vet det på ett tankemässigt plan och säger det ofta. Ändå... ändå... sirensången i fjärran, "du kan bli fri, du är starkare än kemikalierna, var ditt sanna jag" och jag står där och suktar som ett barn vid godishyllan på Ica, "ett annat liv, bli en bättre människa" och jag tittar mer och mer skeptiskt på dosetten. Glömmer att matchställningen mellan Medicin och Medicinfri ligger någonstans runt 5-0. Jag vet inte om det t.o.m. handlar om maskerad självdestruktivitet. Att gå ut och balansera på den slaka linan trots att benbrottet knappt har läkt från förra gången. Det fascinerande i att jag kan beskriva och argumentera emot och förefalla fantastiskt förnuftig i samma ögonblick som jag kastar mig ut utan skyddsnät.

Ibland är min tankeförmåga min största fiende. Jag verbaliserar och tappar hands on-kontakten med mina känslostyrda impulser, som skrattande tar över medan jag är upptagen med att predika.