söndag 22 augusti 2010

Kylskåpet2

Har känt efter lite mer nu och tror jag ska ge f-n i bantande, åtminstone just nu. Även om jag mår betydligt bättre nu än jag gjorde för några år sedan så är situationen inte 100% stabil. Och att bara tänka på vikt och mat är nog inte vad jag behöver, jag kommer kanske ha svårt att hålla det på en bekväm nivå. När jag var som smalast tänkte jag ju massor på vikten, men var jag lycklig för det? Nej, jag åkte in och ut på psyk som en skottspole.

Jag tror jag oftast äter ganska bra mat. Att vara lite mer försiktig med godis, kakor och snacks kan jag tänka mig, men det räcker så just nu.

12 kommentarer:

  1. Känner det samma, både det du skriver i det här inlägget och det förra. Vågar inte riktigt öppna pandoras box som viktnedgång kan vara. Sen smakar ju mat alldeles för gott.
    Mediciner kan vara för jäkliga ibland. =/

    SvaraRadera
  2. paperclip - visst suger det att man måste vara så försiktig. Jag har faktiskt aldrig gått upp nämnvärt tidigare i livet, jag blev t.o.m. av med graviditetskilona utan problem, det är bara när jag tagit fetto-mediciner som det krånglat. Och det har jag ju gjort rätt mycket på senare år, tyvärr är det ofta bra mediciner på andra sätt. :/

    SvaraRadera
  3. Min kära terapeut påstår att "man går inte upp i vikt av ett piller". Hm.

    SvaraRadera
  4. Miriam - självklart är det inte själva pillret man går upp av. ;) Jag kan bara konstatera att i mitt fall så kunde jag hålla vikten från 18 år till 40 år utan trubbel och utan att banta, om något åt jag onyttigare mat då än jag gör nu. Så kom ett litet piller och vips förändrades suget och mättnadskänslan dramatiskt. Andra kanske klarar av att ständigt gå omkring hungriga men det gör inte jag. Sedan slutade jag med pillret och vikten ramlade av.

    Ja, så där har det hållit på sedan dess med olika piller, mycket förutsägbart. Inom ett par veckor efter att nyligen ha slutat med Risperdal började aptiten bli normal igen.

    Har man järnkaraktär och klarar att hålla koll på allt man äter trots att man är hungrig så kan det säkert gå bra. Men jag funkar inte så.

    SvaraRadera
  5. det är nog ett klokt val. Har även jag funderat på att kanska ta tag i min vikt, men känner att ajg har annat som måste tas om hand om först, som att smälta tanken på min "nya" diagnos, försöka må lite bättre ect. innan jag kan ta hand om kilorna.

    Som jag brukar säga, Jag trivs som mullig och go, och hade jag velat vara smalare så hade jag varit det nu... :P och min Pojk har inget emot det alls ;P

    SvaraRadera
  6. PrinsessanCarro - du låter förnuftig. En sak i taget. Och min man har heller aldrig klagat. :)

    SvaraRadera
  7. bör tilläggas att även utan ökat sug och försvinnande mättnandskänsla så kan mediciner göra att man går upp i viket genom att man samlar på sig mycket vätska i kroppen men även att den slöar ner ämnesomsättningen, så att man lättare lägger på sig även det lilla man stoppar i sig (zyprexa ökänd i det här fallet).

    Men ack så effektiva de rackarns pillrena kan vara. Så man får ju göra en noga avvägd riksbedömning. Vilket är värt mest för en.

    SvaraRadera
  8. paperclip - jag har aldrig fått någon klar bild över hur mycket man känner till om hur pillren påverkar ämnesomsättningen. Har iofs inte lagt ner så mycket möda på att söka. Men bara från mitt lilla myrperspektiv låter det rimligt, jag menar hur f-n kan man gå upp 2 kg i veckan, vecka efter vecka?

    Det är synd, fettopillren är ofta bland de bästa för knoppen.

    SvaraRadera
  9. jag tror inte det är helt klartlagt heller. men finns studier med trovärdiga resultat iaf. och jag är inte förvånad. *tittar ner på sin kagge*

    håller med, de tenderar att vara potenta små piller.
    gillar dock min fluanxol, old school men utan viktnoja. dock spattig som en trasselgubbe och nackstelhet som om jag hade cement i kotorna.
    tolererar öht de gamla typiska neuroleptika så mkt bättre än de nya atypiska. Oavsätt vad all läkemedelsreklam säger.

    SvaraRadera
  10. paperclip - haha, fluanxol är min hatmedicin! (förutom SSRI o SNRI då) Blev paranoid vilket jag inte brukar vara annars, och skar mig och höll på. Jag tror den helt enkelt var lite för aktiverande för mig. Även Abilify och Zeldox gör mig instabil, glad och galen. Men den gamla neuroleptikan cisordinol som jag tar nu funkar riktigt bra, bäst hittills *ta i trä*

    Om man bortser från biverkningarna så mår jag bra av neuroleptika, något där som jag behöver. Ändå vill jag sluta med dem titt som tätt, det är ju bara piller för "galningar" ;)

    SvaraRadera
  11. haha tänk så olika det kan vara!
    fluanxolen gillar jag, den fungerar som antidep för mig. har iof inget annat val heller när voxra gick åt helsike (och precis som du inte tål ssri/snri).
    Har lite svårt med sömnen dock men jag har trofaste nozinan. nu är jag ju jättedjupt nere så vet inte hur det skulle bli vid mani, nog inte strålande med flunaxol då den är såpass aktiverande.
    klarade inte heller abilify, blev tokhypo och allmänt konstig. mår dåligt av zyprexa och risperdal med. zeldox och seroquel var det nåt som gjorde att jag inte fick testa (kontraindikation bergis).
    Funderar på litiumkarbonat för att stabilisera uppmig en gång för alla (topimax är så klent), men är rädd för biverkningar, mådde ju såå kasst fysisk sist på lithionit. Vore bäst för manierna/nojan/psykosen som ständigt kommer hur man än värjer sig i nuläget.
    Egentligen vill jag ju sluta med allt.
    Alltid dessa ytterligheter!

    SvaraRadera
  12. paperclip - jo, man vill sluta med allt, och springa fri över en bergsäng i soluppgången... Det är så sabla trist att böka med mediciner år ut och år in.

    Jag har aldrig fattat varför litiumkarbonat är förstahandsval i USA men inte här.

    Zyprexa och Risperdal var bra för min skalle, men vikten... Iofs höll inte Risperdal emot fullt ut senast jag flippade ur (mix), det blev Cisordinolinjektioner istället tills jag landat. Jag älskar dem, bara flyta in i ett grått töcken.

    Just nu är jag osedvanligt nöjd med det jag har. Lite sämre hy av litiumet och lite svårare att stava och hitta ord av lamotriginet. Och så sköldkörteln då. Är det inte absurt att sånt som för en "normalperson" antagligen varit mycket störande för mig är "bara det lilla, så skönt!" Snacka om att man ändrar perspektiv.

    Jag hoppas det ljusnar för dig!

    SvaraRadera