Inte saknat terapin särskilt mycket på de två månader som gått. Men denna morgon vill jag ha ett öra, någon som sitter där i trekvart och lyssnar på mig, ordslingor och ordtrassel. Det förflutnas zombiehand har greppat om min fotled de senaste dagarna, alla "om" och "ifall" och "kanske inte hade varit".
Tänk om det aldrig fått gå så långt att jag kraschade 1999. Hade jag haft kvar min mentala förmåga då?
Tänk om jag fått träffa mer ingående de läkare som gissade på bipolär åratal innan jag fick diagnosen, och fått rätt sorts mediciner. Hade jag sluppit några nära-döden-upplevelser då? Och för den delen, de vänner på nätet som sa att de trodde jag var bipolär bara utifrån det jag skrev, tänk om de haft något att säga till om.
Tänk om jag vore 30 och hade tillräckligt med tid kvar för att reda upp livet.
Tänk om jag inte fått barn långt innan min officiella psykfallskarriär. Hade jag någonsin vågat skaffa några?
Tänk om jag sluppit en av de jobbigaste perioderna i mitt liv. Hade jag suttit här ensam med en katt då?
Men. Nu går jag inte i terapi längre så jag får reda ut mitt ordtrassel själv. Någon annan dag. Färdigältat.
"Tänk om"-frågor är jäkligt jobbiga. Jag tror att många som blir allvarligt sjuka, oavsett om det är fysiskt eller psykiskt, drabbas av dem. Och det finns inte riktigt någon bra lösning på dem, för hypotetiska scenarior är ju just hypotetiska - och därmed finns inga färdiga svar att ge.
SvaraRaderaDet är svårt ibland att acceptera saker för vad de är, att livet blev som de blev och inte som en hade tänkt sig. Min psykolog pratar om att acceptera sitt öde, och det är inte så lätt.
Det är nog bra att ställa sig hypotetiska frågor ibland, ge sig själv lite perspektiv. Bara det inte går för långt. (balans, you ;) )
Kram!
Ja, jag hoppas det är järnbrist jag har, för det är ju lätt att fixa.
SvaraRaderaLite tom på ord.
kram
Jag tänker ofta på "ifall" och "om", kan inte låta bli. Vilket liv jag hade innan jag blev sjuk! Eller jag hade ett stormande liv då jag VAR sjuk, det var en fantastisk tid! Nu är den tiden över och jag försöker sluta tänka på "ifall" och "om". Den tiden är slut och nu är det nu. Accept it.
SvaraRaderaMiriam - ja, man har egentligen inget annat val än att acceptera, för det är ju i nuet man lever. Egentligen. Fast svårt när tankarna irrar som myror.
SvaraRadera