Jag svarade Charlyene att idag känns som en vanlig dag, men det är inte hundraprocentigt sant, en del av obehaget från igår ligger kvar. Tankarna på medicinerna släpper inte, jag sopar dem åt sidan en stund, sedan dyker de upp igen. De symboliserar så mycket; mina förhoppningar om lindring, min sorg över att inte vara frisk och stark, självföraktet som ärvs av ett samhälle som ser ner på den som använder fula istället för fint utsmyckade kryckor. Och hotet, giftets lockelse. Jag har kämpat i åratal för att leta mig fram till mediciner som hjälper, eller har jag bara givit upp och tagit den lätta vägen ut? Allt beror på perspektiv. Finns det ens en sanning?
De senaste tre åren har jag varje gång jag blivit inlagd varit övertygad om att det var sista gången, att jag aldrig skulle hamna där igen. Det var inte sant. Men visst måste man tänka så? Ibland får man inte acceptera verkligheten, då släpper man taget.
Nu har jag ältat färdigt och tar itu med resten av dagen.
Det finns ingen sanning; eller snarare sanningen är det som du väljer ska vara sant, och det kan skifta.
SvaraRaderaDet är en fruktansvärt stor fråga, mediciner & livet, vad innebär det egentligen att vara stark. Hjälper det att försöka se det utifrån, ge råd till dig själv som du hade gett till en god vän om hen hade varit i samma sits som du? Eller gör det bara saken krångligare?
Det här kommer att låta överdrivet och kanske något patetiskt, men för mig handlar det om frågan leva eller dö. Om jag väljer det förstnämnda måste mediciner finnas med i bilden, annars klarar jag mig inte. Att jag lever idag beror på förbannad jäkla tur och inget annat. Men det är ändå svårt att acceptera, inte bara medicinerna utan tanken på att vara sjuk, överkommas av mitt eget psyke, vara en fånge i mig själv. Vi är ju alla fångar i oss själva, men det känns som om mitt (och förmodligen ditt) fängelse är mer utstuderat grymt än andras. Det är svårt att acceptera gränserna. Jag tror att Blake hade fel när han skrev. "If the doors of perception were cleansed every thing would appear to man as it is, infinite." Eller snarare: Människor skulle inte klara av det, vi är inte skapta för att leva gränslöst. Ändå så tycks vi sträva efter det.
Kram!
Charlyene - kloka ord från dig.
SvaraRaderaJag är jäkligt bra på att ge råd som jag själv inte följer...
Så mycket handlar om mitt önsketänkande och svårigheten att acceptera läget, och det handlar väl egentligen om att vara människa.
Nu har Mannen läst vad jag skrivit och kommer säkert hålla ett litet extra öga på mig. Kanske är det vad jag behöver, lite handfasta påtryckningar.
Kram!
Ibland tror jag det är nödvändigt med medicin för att överhuvudtaget överleva. Ibland måste man nog se det som ett nödvändigt hjälpmedel. Men det är en svår fråga, använda medicin eller inte, välja svåra eller lätta vägen? Vad är egentligen det svåra vägen? Vad är den lätta vägen? Det är nog individuellt och måste troligen också ses i sitt sammanhang just då, just nu.....Kanske snurrar jag till mina tankar som vanligt nu?
SvaraRaderaStor kram fråm mig i alla fall!
My - visst är det individuellt. För mig är det nog så att jag behöver medicinerna för att överleva. Och det är svårt att acceptera. Å ena sidan vill jag vara stark. Å andra sidan är jag tacksam över att ha blivit räddad av mediciner när jag har varit ute på riktigt djupt vatten. Kanske är styrka just nu att låta förnuftet styra trots att känslorna skriker och kivas. Jag har testat att vara utan mediciner, jag borde lära mig av erfarenheten.
SvaraRadera(Och ändå den ihärdiga rösten: "men neuroleptikan kan du väl klara dig utan..." Suck.)
Kram!
Mina mediciner är mina kryckor. Jag tycker inte om dem men jag måste ha dem.
SvaraRaderaJag förvånas, speciellt av Zyprexa, över vilken hjälp jag har av dem. Tacka och ta emot. Så.
Miriam - jag måste också ha mina mediciner, det är egentligen ingen tvekan. Det är bara mitt önsketänkande som lägger krokben.
SvaraRadera