Resgods

Typiskt, när jag just hävdat annorstädes att jag sover väldigt bra nu så fick jag en orolig natt. Kanske en reaktion på att jag var ute och reste igår, och det är ju alltid lite emotionellt att träffa mamma även om det blev rätt bra.

Fast också - känner jag utifrån de tankar som följde med mig in i drömmen - något med att jag funderar över mina år inom psykvården. En annan värld som ändå varit min värld. Hopp och fruktan. Förvirring, hur passar jag in här? Folk som vill hävda att de förstår sig på mig, och sedan slänger ur sig något som alltför tydligt visar att de inte ser mig alls. Iskyla. Uttråkning. Och så plötsligt intresse, inkännande. Någon tar det där extra steget. Någon blåser liv i hoppet. Och sedan börjar cykeln om igen. Är entiteten psykvården bipolär eller? ;)

Jag längtar lite efter extremer. Önskar jag kunde vara oförblommerat positiv, eller frätande bitter, men som så ofta finns det både och plus allt däremellan, och gör det svårt för mig att sortera in mina upplevelser i prydliga + eller - fack.

Helt ärligt tror jag inte att jag hade överlevt utan psyk. Som sista instans har det trots allt fungerat. De har inte alltid fångat mig så elegant, men nätet har hållit. På ett sätt borde jag kanske nöja mig där.

Men... psyk har också orsakat mycket ångest. Den fruktansvärda upplevelsen av att inte kunna göra sig förstådd, att bli tolkad utifrån en bild jag inte känner igen (som vissa attityder jag mötte under den tid jag hade en borderline-diagnos). Jag hittar i journalen ibland en kortfattad kommentar: "har varit med i en sekt" men inget om vad detta faktiskt innebar för min del, vilka trauman jag bar på. Och självskadandet sen, så mycket mer uppmärksamhet på vad jag gjorde än vad jag kände. Ska man sedan lägga till alla misslyckade medicinexperiment...

Ändå. Psyko H och dr B och en och annan bland avdelningspersonalen (och den underbart trevliga sekreteraren i entrén!) har behandlat mig som en människa just när jag har behövt låna lite värdighet.

Vi är ju bara människor allihop. Jag har mina tillkortakommanden med att kommunicera mina behov och ta emot den hjälp som bjuds, att konfrontera verkligheten som den är. Psykpersonalen är stressade, fast i gamla rutiner, ibland rent okunniga. Inte alltid den bästa mixen. Med dessa förutsättningar har det ändå gått rätt bra till slut.

Men logiken åsido så bär jag minnena som en mantel. Syrgasmasken över ansiktet inför ect:n. Smuggla in knivblad på nya fantasifulla sätt eftersom utsikten att vara utan kändes outhärdlig. Att inte sova, bara stirra tillbaka på vaket. Bli av med läkaren jag äntligen lovats skulle bli min fasta kontakt, och inte få någon ny, bara för att få höra ryktesvägen att "alla dr X patienter fick en ny läkare utom en". Sedan plötsligt en ny skötare som tar en med på promenad och berättar hur mycket hon älskar sitt jobb, och man ser att hon menar det. Galghumorn tillsammans med medpatienter. Långa timmar i matsalsfönstret, spanandes på fåglar för att allt annat verkade oöverstigligt. Förmiddagar på akuten i total förnedring. Någon kommer med en kopp choklad. Flygturerna ibland, "jag är frisk!" Jag ville så gärna tro. Slagfältet i skallen. En utsträckt hand, "ring mig när som helst", jag ringde bara på kontorstid men jag kände mig lite, lite mera mänsklig, inte bara reducerad till en journalanteckning. En landstingsgul vägg.

Jag önskar jag kunde teckna. Det hade passat att teckna.

Bakåtknapp

Man ska inte älta det som varit, sägs det ofta, men ibland är det helt suveränt. Jag är glad att ha min gamla blogg kvar, och denna, kunna backa bandet. Önskar jag hade skrivit dagbok tidigare i livet.

I början-mitten av 2000-talet... jag var så djupt olycklig ibland. Mellan varven glad med familj och vänner, och ibland kom de där fantastiska dagarna då solen skiner bara för mig, men i botten var det ett helvete. Jag förstod inte vad som hände med mig, hur galenskapen och självdestruktiviteten gradvis svalde mig hel. Att något var väldigt fel med mig framstod i tydlig belysning när jag blev inlagd för hundrafemtielfte gången, och kom tillbaka för den hundrafemtitolfte. Men vad var felet? Taskig barndom, hjärncystan eller helt enkelt djupt personlighetsstörd? Ingen satte sig ner med mig och försökte reda ut begreppen. Bara hej till nästa hyrläkare. Visserligen fick jag terapi, och det var väl snällt även om det ärligt talat inte gjorde så stor nytta just då, men det mesta av jobbet fick jag göra själv. Läsa om självskadande, vrida och vända på mitt beteende, söka stöd hos andra kloka människor på nätet, inte bara för att lära mig om skadandet utan om livet i allmänhet. Senare började jag läsa om diagnoser och mediciner för att ha någon aning om vad de gjorde med mig, försöka ta tillbaka lite av makten i den mycket ojämna maktbalansen. Och inte minst fick jag lära mig lita på Mannen.

Jag blir sorgsen när jag läser mina egna ord. Så mycket smärta. Mycket jag inte skulle stå för idag. Men det känns viktigt att låta orden finnas kvar, en bekräftelse till henne som satt i förvirring bland pillerburkarna och bara ville att oljudet i huvudet skulle sluta, att hon fanns och ska lyssnas på och tas på allvar.

Så som jag hoppas att jag om tio år ska sitta och läsa detta och säga "det blev inte så bra alla gånger, men hon gjorde så gott hon kunde".

Blodspår

Jag skrattar åt självskadetankarna som bara fortsätter. Särskilt på kvällarna. Så löjligt. Okej, det måste erkännas, det är lite besvärande också. Jag är duktig, jag gör inget, varför får jag inte vara ifred då?

Just det kan jag ha svårt att förlika mig med, att det inte räcker med att vara skötsam på olika områden. Ibland är det ångesten, ibland den krypande rastlösheten, ibland bara någon stark känsla vilken som helst, känslans intensitet mer än dess valör. Jag har inte den bilden av mig själv som någon som inte vågar känna, men kanske är det så ändå. Undrar ändå vad jag gjorde förr, innan jag tog till knivar och överdoser. Dissocierade mer antar jag. Det gör jag väldigt sällan nu, på det där extrema sättet (inga ord, ingen rörelse, ingen reaktion), minns inte när det hände senast. Svårt dock att acceptera att det kan vara en sådan lång sträcka mellan ansträngning och resultat när det gäller ens psykiska fungerande, det är lätt att tappa motivationen. Jo, det är bra att jag inte skadar mig, men ibland känns det som att det är mer för omgivningens skull, jag blir ju sittandes här med känslorna iallafall.

Nej, nu måste jag hitta någon positiv vinkling. Det är bra att jag inte skadar mig för jag känner mig inte lika rädd för mig själv, förutom tillfällen då det dämpar känslor så är det lika mycket en fråga om hot och våld. Jag förtränger ofta det för det är så obehagligt att tänka på, att man kan vara farlig. Men så är det. Det är bättre så här, jag är allmänt snällare mot mig själv, inte lika mycket fiende, mer kompis. Sakta girar jag i riktning mot självacceptans. Det tar bara lång tid.

Helt över den här psykfallstiden är jag inte, inte alls. En särskild twist är att det är så oacceptabelt att prata om det i "civiliserade" sammanhang. Antagligen är det därför jag mest umgås med personer som på något sätt har närbesläktade erfarenheter. Det kan kännas som att jag själv utesluter delar av mänskligheten, men vad gör man inte för att överleva?

Sammanbrott

Jag åt imponerande mängder fett och socker igår och känner mig expanderad idag, men bryr mig måttligt. Får ta en promenad. Det är halvsoligt ute. Har fått ett myggbett, wheee sommar.

För att vagt fortsätta på föregående inlägg, hur blev det så här? När jag blev officiellt psykfall var livet för mycket kaos för att jag till slut skulle reda upp det. Totalt misslyckats med studierna, jagad av traumatiska minnen, en separation - jag sov knappt och måste gå upp vid 4 för att hinna till jobbet. Blev förvirrad, fick minnesluckor, en dag vaknade jag till framför spegeln med en kniv mot halsen. Hela tiden kände jag mig som en skådespelare som fejkade ett sammanbrott, det här var inte jag, bara jag tryckte på knappen skulle allt sluta. Men jag hittade aldrig knappen.

Så har jag känt det senare också, att det är jag som styr över allt som händer. Kanske är det ett sätt att inbilla mig att jag har kontrollen, makten. Hellre orsak och ond än ett offer. Så jag kämpar för att trycka på knappen och det lyckas inte, och självförebråelser följer. Jag är ond och dessutom misslyckad. Det som sker i mitt eget huvud borde jag ha koll på. Skammen får mig att sjunka ner i svagheten, jag fixar ingenting. Ibland blir jag kataton, kan inte tala, röra mig, vara någonting. Ibland straffar jag mig via min kropp, smärta, fara. Plötsligt blir jag sprudlande glad och tror att jag har hittat knappen, bara för att bli grymt besviken.

Med myrsteg har ändå någon sorts början till acceptans infunnit sig. Nej, det här var inte vad jag ville med mitt liv. Tidigare såg jag ju inget samband, varje gång jag mådde dåligt trodde jag att det var en enskild händelse och inte del av ett mönster. Nu ser jag bättre att jag helt enkelt får inkorporera mediciner med allt vad det innebär och en lugn takt i min livsstil. Sluta famla efter allt-eller-inget-knappen, finns den så är det ju fantastiskt men jag kan inte gå år ut och år in och vänta på att hitta den. Du har mental diabetes, tanten, deal with it!

Svårstartad

Jag mår rätt bra. Har just ätit en gryta på squash, rödlök, färdig bönmix från paket, fetaost och lite ingefära. Ska komma ihåg mitt gamla överlevnad-för-stunden-knep att tugga rå ingefära, det är starkt och gott, sätter inte alltid punkt men ett komma, vänta nu här, du är här och nu.

Ändå har jag lite sorgsna tankar just nu. Att jag ska vara så svårinspirerad. Under inläggningen pratade min ena kontaktperson om någon bok hon läst, en kvinna som berättar hur hon övervunnit sin oro och ångest. Det fick mig att se att jag läst några sådana böcker, tidigare rätt flytande, nu hackigt och sällan, och dessutom förstås hört många liknande historier på nätet. Personer som befunnit sig i någon sorts personligt helvete men kommit ut på andra sidan, eller åtminstone byggt sig ett acceptabelt liv. Min reaktion är glädje å deras vägnar och beundran av deras styrka, men jag kan tyvärr inte införliva erfarenheten i mitt eget liv, de får mig inte att tro på någon ljusning för egen del. Ja, de gör mig snarast ännu mer övertygad om mitt eget misslyckande, så jag kanske borde undvika sådana historier.

Men blommar vackert gör det. Jag såg t.o.m. ett utslagen mörkröd azalea nere vid Missionskyrkan. Våren är både oro och lättnad.

Gråslask

Grundstämningen är minusgrader, smälter lite i solen då och då när jag gör något trevligt, men sedan fryser det över igen. Inte "åh hjälp jag går och tar livet av mig"-nivå, bara trist gnäll och gnöl. Mest när jag är ensam. Jättekul att vara klagomur åt sig själv.

Tror inte riktigt på att jag inte har något att ge, tror att jag bara inte anstränger mig. Frustrerad över att jag antingen inte hittar på-knappen alls, eller så försöker jag öppna mig mot människor och världen och känner raskt att hjärnan slås av. Åt lunch med Mannens ena son och hans tjej igår, människor jag tycker mycket om, efter en halvtimme ville jag bara därifrån, eller jag ville egentligen inte, jag kände mig bara oförmögen att ta in situationen, om och om igen samma känsla av misslyckande. Jag försöker verkligen hålla god min, det finns liksom ingen anledning att göra någon annan obekväm när de inte alls har gjort något fel. Känner nog mest sorg över att ha blivit sån här.

Så, nu har jag gnällt lite här också. Jag är totalt oinspirerad så jag kan lika gärna gå och hänga tvätt.

Självömkansfrosseri

Vill inte höra, inte ta in mer av "du behöver förändras"-evangeliet. Vare sig det kommer från de välvilliga, vänner, terapeuten, eller de hatiska rösterna på Expressens kommentarssidor. Men självklart tar jag åt mig, sån är jag ju, tar åt mig, det borde jag förändra eller hur?

Tro inte att jag inte vet. Jag borde intressera mig för några strukturerade och konstruktiva och ansvarsfulla aktiviteter. Ägna mig åt något kreativt. Sätta upp mål för framtiden och fundera ut något att någon gång jobba med. Jag borde strama åt ekonomin och sluta slösa så förbannat. Jag borde använda mitt intellekt till att hantera mina känslomässiga demoner. Jag borde sluta grubbla och börja gymma. Ja, och så borde jag banta. Och vara flitigare med anti-rynk-cremen. Och sluta använda ordet "borde". nu är det dags för primalskrik, små vänner

Det har alltid varit något fel på mig. Kommer det alltid att vara fel på mig? Antagligen, så länge jag tar åt mig. Världen äter upp den som tar åt sig. Jag vill bli psykopat när jag blir stor.

Slutförvaring

Jag brukar ju inte så ofta länka till artiklar och sånt här på bloggen, eftersom jag skriver totalt egocentrerat, men den här tyckte jag var rätt lustig: Research Shows Chronically Ill Patients Might Be Happier if They Give Up Hope Ett enstaka fall bevisar förstås ingenting, så huruvida det passar in på mig är inte särskilt intressant i det stora hela, men det får mig ändå att reflektera. Minnet kan förvrida saker, men jo, jag tror att jag var mer olycklig på den tiden jag hade "temporära" diagnoser som skulle terapieras och medicineras bort. Bara en vecka till, en månad till, kanske ett år till så skulle det fixa sig, men sen satt jag där i skiten igen. Suicidal, in och ut på psyk och in igen, en värdelös person i mina egna ögon (och kanske andras?) eftersom jag aldrig uppnådde målet "frisk".

Det var inte helt okomplicerat känslomässigt att få en kronisk psykdiagnos, men ändå en sorts lättnad att få en förklaring som faktiskt förklarade en del. Totalt svart var det inte eftersom jag fick veta att en hel del av symptomen skulle nog gå att kontrollera med mediciner, men jag skulle ändå vara beredd på att det här får jag kämpa med resten av livet.

Absolut att jag nu saknar mycket av min intellektuella förmåga som eroderat bort, och ogillar min nästan löjliga stresskänslighet och att tillhöra det ökända utanförskapet, men det går faktiskt att vara smålycklig även i en sån här situation bara jag får leva på mina villkor. Det känns mer hoppfullt att vara hopplös.