Har varit lite trött idag, sov en stund mitt på dagen medan Mannen lagade mat. Det känns lite lustigt men trevligt att sova mycket utan att vara deprimerad. Jag har inte varit deprimerad på många månader nu. Ångest ibland, upprörd, stirrig, men nej, inte nedstämd på det sättet. Blev påmind om självmordsspöket i en konversation med en vän, men det är just ett spöke nu, något halvt genomskinligt som skymtar i ögonvrån när månen skiner men snabbt går upp i icke-materiella atomer. Inte en tremeters staty i svart marmor som när som helst kan väckas till liv.
Vilken lättnad det är att inte leva under dödshot! Sedan hur länge det varar... men det spelar ingen roll idag.
Visar inlägg med etikett hopp. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett hopp. Visa alla inlägg
onsdag 17 november 2010
torsdag 9 september 2010
Morgonljus
När jag skriver i min lägesrapport till dr B att jag inte självskadat sedan sist (4,5 månader) känner jag plötsligt en stor befrielse. Att jag slipper smärtan och blodet som var så heligt för mig. Jag behöver inte tvångsmässigt räkna piller. Det känns som att undslippa tortyr. Jag vill aldrig bli så farlig igen, aldrig.
---------------------
Det handlar inte om att vara duktig, allt prestationstänkande flyger bort som vissna löv. Bara en fysisk känsla av tacksamhet.
---------------------
Det handlar inte om att vara duktig, allt prestationstänkande flyger bort som vissna löv. Bara en fysisk känsla av tacksamhet.
torsdag 2 september 2010
Resgods
Typiskt, när jag just hävdat annorstädes att jag sover väldigt bra nu så fick jag en orolig natt. Kanske en reaktion på att jag var ute och reste igår, och det är ju alltid lite emotionellt att träffa mamma även om det blev rätt bra.
Fast också - känner jag utifrån de tankar som följde med mig in i drömmen - något med att jag funderar över mina år inom psykvården. En annan värld som ändå varit min värld. Hopp och fruktan. Förvirring, hur passar jag in här? Folk som vill hävda att de förstår sig på mig, och sedan slänger ur sig något som alltför tydligt visar att de inte ser mig alls. Iskyla. Uttråkning. Och så plötsligt intresse, inkännande. Någon tar det där extra steget. Någon blåser liv i hoppet. Och sedan börjar cykeln om igen. Är entiteten psykvården bipolär eller? ;)
Jag längtar lite efter extremer. Önskar jag kunde vara oförblommerat positiv, eller frätande bitter, men som så ofta finns det både och plus allt däremellan, och gör det svårt för mig att sortera in mina upplevelser i prydliga + eller - fack.
Helt ärligt tror jag inte att jag hade överlevt utan psyk. Som sista instans har det trots allt fungerat. De har inte alltid fångat mig så elegant, men nätet har hållit. På ett sätt borde jag kanske nöja mig där.
Men... psyk har också orsakat mycket ångest. Den fruktansvärda upplevelsen av att inte kunna göra sig förstådd, att bli tolkad utifrån en bild jag inte känner igen (som vissa attityder jag mötte under den tid jag hade en borderline-diagnos). Jag hittar i journalen ibland en kortfattad kommentar: "har varit med i en sekt" men inget om vad detta faktiskt innebar för min del, vilka trauman jag bar på. Och självskadandet sen, så mycket mer uppmärksamhet på vad jag gjorde än vad jag kände. Ska man sedan lägga till alla misslyckade medicinexperiment...
Ändå. Psyko H och dr B och en och annan bland avdelningspersonalen (och den underbart trevliga sekreteraren i entrén!) har behandlat mig som en människa just när jag har behövt låna lite värdighet.
Vi är ju bara människor allihop. Jag har mina tillkortakommanden med att kommunicera mina behov och ta emot den hjälp som bjuds, att konfrontera verkligheten som den är. Psykpersonalen är stressade, fast i gamla rutiner, ibland rent okunniga. Inte alltid den bästa mixen. Med dessa förutsättningar har det ändå gått rätt bra till slut.
Men logiken åsido så bär jag minnena som en mantel. Syrgasmasken över ansiktet inför ect:n. Smuggla in knivblad på nya fantasifulla sätt eftersom utsikten att vara utan kändes outhärdlig. Att inte sova, bara stirra tillbaka på vaket. Bli av med läkaren jag äntligen lovats skulle bli min fasta kontakt, och inte få någon ny, bara för att få höra ryktesvägen att "alla dr X patienter fick en ny läkare utom en". Sedan plötsligt en ny skötare som tar en med på promenad och berättar hur mycket hon älskar sitt jobb, och man ser att hon menar det. Galghumorn tillsammans med medpatienter. Långa timmar i matsalsfönstret, spanandes på fåglar för att allt annat verkade oöverstigligt. Förmiddagar på akuten i total förnedring. Någon kommer med en kopp choklad. Flygturerna ibland, "jag är frisk!" Jag ville så gärna tro. Slagfältet i skallen. En utsträckt hand, "ring mig när som helst", jag ringde bara på kontorstid men jag kände mig lite, lite mera mänsklig, inte bara reducerad till en journalanteckning. En landstingsgul vägg.
Jag önskar jag kunde teckna. Det hade passat att teckna.
Fast också - känner jag utifrån de tankar som följde med mig in i drömmen - något med att jag funderar över mina år inom psykvården. En annan värld som ändå varit min värld. Hopp och fruktan. Förvirring, hur passar jag in här? Folk som vill hävda att de förstår sig på mig, och sedan slänger ur sig något som alltför tydligt visar att de inte ser mig alls. Iskyla. Uttråkning. Och så plötsligt intresse, inkännande. Någon tar det där extra steget. Någon blåser liv i hoppet. Och sedan börjar cykeln om igen. Är entiteten psykvården bipolär eller? ;)
Jag längtar lite efter extremer. Önskar jag kunde vara oförblommerat positiv, eller frätande bitter, men som så ofta finns det både och plus allt däremellan, och gör det svårt för mig att sortera in mina upplevelser i prydliga + eller - fack.
Helt ärligt tror jag inte att jag hade överlevt utan psyk. Som sista instans har det trots allt fungerat. De har inte alltid fångat mig så elegant, men nätet har hållit. På ett sätt borde jag kanske nöja mig där.
Men... psyk har också orsakat mycket ångest. Den fruktansvärda upplevelsen av att inte kunna göra sig förstådd, att bli tolkad utifrån en bild jag inte känner igen (som vissa attityder jag mötte under den tid jag hade en borderline-diagnos). Jag hittar i journalen ibland en kortfattad kommentar: "har varit med i en sekt" men inget om vad detta faktiskt innebar för min del, vilka trauman jag bar på. Och självskadandet sen, så mycket mer uppmärksamhet på vad jag gjorde än vad jag kände. Ska man sedan lägga till alla misslyckade medicinexperiment...
Ändå. Psyko H och dr B och en och annan bland avdelningspersonalen (och den underbart trevliga sekreteraren i entrén!) har behandlat mig som en människa just när jag har behövt låna lite värdighet.
Vi är ju bara människor allihop. Jag har mina tillkortakommanden med att kommunicera mina behov och ta emot den hjälp som bjuds, att konfrontera verkligheten som den är. Psykpersonalen är stressade, fast i gamla rutiner, ibland rent okunniga. Inte alltid den bästa mixen. Med dessa förutsättningar har det ändå gått rätt bra till slut.
Men logiken åsido så bär jag minnena som en mantel. Syrgasmasken över ansiktet inför ect:n. Smuggla in knivblad på nya fantasifulla sätt eftersom utsikten att vara utan kändes outhärdlig. Att inte sova, bara stirra tillbaka på vaket. Bli av med läkaren jag äntligen lovats skulle bli min fasta kontakt, och inte få någon ny, bara för att få höra ryktesvägen att "alla dr X patienter fick en ny läkare utom en". Sedan plötsligt en ny skötare som tar en med på promenad och berättar hur mycket hon älskar sitt jobb, och man ser att hon menar det. Galghumorn tillsammans med medpatienter. Långa timmar i matsalsfönstret, spanandes på fåglar för att allt annat verkade oöverstigligt. Förmiddagar på akuten i total förnedring. Någon kommer med en kopp choklad. Flygturerna ibland, "jag är frisk!" Jag ville så gärna tro. Slagfältet i skallen. En utsträckt hand, "ring mig när som helst", jag ringde bara på kontorstid men jag kände mig lite, lite mera mänsklig, inte bara reducerad till en journalanteckning. En landstingsgul vägg.
Jag önskar jag kunde teckna. Det hade passat att teckna.
onsdag 11 augusti 2010
Bakåtknapp
Man ska inte älta det som varit, sägs det ofta, men ibland är det helt suveränt. Jag är glad att ha min gamla blogg kvar, och denna, kunna backa bandet. Önskar jag hade skrivit dagbok tidigare i livet.
I början-mitten av 2000-talet... jag var så djupt olycklig ibland. Mellan varven glad med familj och vänner, och ibland kom de där fantastiska dagarna då solen skiner bara för mig, men i botten var det ett helvete. Jag förstod inte vad som hände med mig, hur galenskapen och självdestruktiviteten gradvis svalde mig hel. Att något var väldigt fel med mig framstod i tydlig belysning när jag blev inlagd för hundrafemtielfte gången, och kom tillbaka för den hundrafemtitolfte. Men vad var felet? Taskig barndom, hjärncystan eller helt enkelt djupt personlighetsstörd? Ingen satte sig ner med mig och försökte reda ut begreppen. Bara hej till nästa hyrläkare. Visserligen fick jag terapi, och det var väl snällt även om det ärligt talat inte gjorde så stor nytta just då, men det mesta av jobbet fick jag göra själv. Läsa om självskadande, vrida och vända på mitt beteende, söka stöd hos andra kloka människor på nätet, inte bara för att lära mig om skadandet utan om livet i allmänhet. Senare började jag läsa om diagnoser och mediciner för att ha någon aning om vad de gjorde med mig, försöka ta tillbaka lite av makten i den mycket ojämna maktbalansen. Och inte minst fick jag lära mig lita på Mannen.
Jag blir sorgsen när jag läser mina egna ord. Så mycket smärta. Mycket jag inte skulle stå för idag. Men det känns viktigt att låta orden finnas kvar, en bekräftelse till henne som satt i förvirring bland pillerburkarna och bara ville att oljudet i huvudet skulle sluta, att hon fanns och ska lyssnas på och tas på allvar.
Så som jag hoppas att jag om tio år ska sitta och läsa detta och säga "det blev inte så bra alla gånger, men hon gjorde så gott hon kunde".
I början-mitten av 2000-talet... jag var så djupt olycklig ibland. Mellan varven glad med familj och vänner, och ibland kom de där fantastiska dagarna då solen skiner bara för mig, men i botten var det ett helvete. Jag förstod inte vad som hände med mig, hur galenskapen och självdestruktiviteten gradvis svalde mig hel. Att något var väldigt fel med mig framstod i tydlig belysning när jag blev inlagd för hundrafemtielfte gången, och kom tillbaka för den hundrafemtitolfte. Men vad var felet? Taskig barndom, hjärncystan eller helt enkelt djupt personlighetsstörd? Ingen satte sig ner med mig och försökte reda ut begreppen. Bara hej till nästa hyrläkare. Visserligen fick jag terapi, och det var väl snällt även om det ärligt talat inte gjorde så stor nytta just då, men det mesta av jobbet fick jag göra själv. Läsa om självskadande, vrida och vända på mitt beteende, söka stöd hos andra kloka människor på nätet, inte bara för att lära mig om skadandet utan om livet i allmänhet. Senare började jag läsa om diagnoser och mediciner för att ha någon aning om vad de gjorde med mig, försöka ta tillbaka lite av makten i den mycket ojämna maktbalansen. Och inte minst fick jag lära mig lita på Mannen.
Jag blir sorgsen när jag läser mina egna ord. Så mycket smärta. Mycket jag inte skulle stå för idag. Men det känns viktigt att låta orden finnas kvar, en bekräftelse till henne som satt i förvirring bland pillerburkarna och bara ville att oljudet i huvudet skulle sluta, att hon fanns och ska lyssnas på och tas på allvar.
Så som jag hoppas att jag om tio år ska sitta och läsa detta och säga "det blev inte så bra alla gånger, men hon gjorde så gott hon kunde".
fredag 9 juli 2010
Minnesvärt?
Jag har ätit en stor tallrik jordgubbar, koncentrerat solsken, och druckit kaffe i min rosa muminkopp.
Är lite stirrig, för nu har Mannen rest iväg. Jag oroar mig för honom när han inte är i närheten, som om jag skulle kunna beskydda honom från allt. Det är ingen extrem ångest, vi kan stå på egna ben båda två, bara en längtan.
Vill inte bli dyster nu, men jo, det blir jag ändå. Insåg att en årsdag närmar sig. Normalt är jag inte en sån som håller koll, den allra närmaste familjens födelsedagar jo (fast min mammas får jag slå upp varje år). Vår bröllopsdag (urlätt datum att minnas). Årsdagar av tragiska minnen brukar förpassas ner till minnets dunklaste källarvåningar. Men en dag står ristad i sten av någon anledning. 12 juli 2007. Det var nära på allvar.
Men det är dags att besvärja trollen, ut med dem i solljuset! Fira det som faktiskt gick rätt den dagen, det jag är så oändligt tacksam för idag. På måndag ska jag skåla i min älskade champagne!
(för den som inte redan hört historien så finns den på
http://ordminnen.blogspot.com/2009/03/slutsats.html
http://ordminnen.blogspot.com/2009/03/kommunikation.html
http://ordminnen.blogspot.com/2009/03/patientbricka.html
http://ordminnen.blogspot.com/2009/03/rutinsysslor.html
http://ordminnen.blogspot.com/2009/03/vaktpost.html
http://ordminnen.blogspot.com/2009/03/ordlost.html
http://ordminnen.blogspot.com/2009/03/stodperson.html
http://ordminnen.blogspot.com/2009/03/uppforandekod.html
http://ordminnen.blogspot.com/2009/03/gratdampande.html
http://ordminnen.blogspot.com/2009/03/hjarta.html
http://ordminnen.blogspot.com/2009/03/utslappt.html
http://ordminnen.blogspot.com/2009/03/ps.html )
Är lite stirrig, för nu har Mannen rest iväg. Jag oroar mig för honom när han inte är i närheten, som om jag skulle kunna beskydda honom från allt. Det är ingen extrem ångest, vi kan stå på egna ben båda två, bara en längtan.
Vill inte bli dyster nu, men jo, det blir jag ändå. Insåg att en årsdag närmar sig. Normalt är jag inte en sån som håller koll, den allra närmaste familjens födelsedagar jo (fast min mammas får jag slå upp varje år). Vår bröllopsdag (urlätt datum att minnas). Årsdagar av tragiska minnen brukar förpassas ner till minnets dunklaste källarvåningar. Men en dag står ristad i sten av någon anledning. 12 juli 2007. Det var nära på allvar.
Men det är dags att besvärja trollen, ut med dem i solljuset! Fira det som faktiskt gick rätt den dagen, det jag är så oändligt tacksam för idag. På måndag ska jag skåla i min älskade champagne!
(för den som inte redan hört historien så finns den på
http://ordminnen.blogspot.com/2009/03/slutsats.html
http://ordminnen.blogspot.com/2009/03/kommunikation.html
http://ordminnen.blogspot.com/2009/03/patientbricka.html
http://ordminnen.blogspot.com/2009/03/rutinsysslor.html
http://ordminnen.blogspot.com/2009/03/vaktpost.html
http://ordminnen.blogspot.com/2009/03/ordlost.html
http://ordminnen.blogspot.com/2009/03/stodperson.html
http://ordminnen.blogspot.com/2009/03/uppforandekod.html
http://ordminnen.blogspot.com/2009/03/gratdampande.html
http://ordminnen.blogspot.com/2009/03/hjarta.html
http://ordminnen.blogspot.com/2009/03/utslappt.html
http://ordminnen.blogspot.com/2009/03/ps.html )
torsdag 17 juni 2010
Blodspår
Jag skrattar åt självskadetankarna som bara fortsätter. Särskilt på kvällarna. Så löjligt. Okej, det måste erkännas, det är lite besvärande också. Jag är duktig, jag gör inget, varför får jag inte vara ifred då?
Just det kan jag ha svårt att förlika mig med, att det inte räcker med att vara skötsam på olika områden. Ibland är det ångesten, ibland den krypande rastlösheten, ibland bara någon stark känsla vilken som helst, känslans intensitet mer än dess valör. Jag har inte den bilden av mig själv som någon som inte vågar känna, men kanske är det så ändå. Undrar ändå vad jag gjorde förr, innan jag tog till knivar och överdoser. Dissocierade mer antar jag. Det gör jag väldigt sällan nu, på det där extrema sättet (inga ord, ingen rörelse, ingen reaktion), minns inte när det hände senast. Svårt dock att acceptera att det kan vara en sådan lång sträcka mellan ansträngning och resultat när det gäller ens psykiska fungerande, det är lätt att tappa motivationen. Jo, det är bra att jag inte skadar mig, men ibland känns det som att det är mer för omgivningens skull, jag blir ju sittandes här med känslorna iallafall.
Nej, nu måste jag hitta någon positiv vinkling. Det är bra att jag inte skadar mig för jag känner mig inte lika rädd för mig själv, förutom tillfällen då det dämpar känslor så är det lika mycket en fråga om hot och våld. Jag förtränger ofta det för det är så obehagligt att tänka på, att man kan vara farlig. Men så är det. Det är bättre så här, jag är allmänt snällare mot mig själv, inte lika mycket fiende, mer kompis. Sakta girar jag i riktning mot självacceptans. Det tar bara lång tid.
Helt över den här psykfallstiden är jag inte, inte alls. En särskild twist är att det är så oacceptabelt att prata om det i "civiliserade" sammanhang. Antagligen är det därför jag mest umgås med personer som på något sätt har närbesläktade erfarenheter. Det kan kännas som att jag själv utesluter delar av mänskligheten, men vad gör man inte för att överleva?
Just det kan jag ha svårt att förlika mig med, att det inte räcker med att vara skötsam på olika områden. Ibland är det ångesten, ibland den krypande rastlösheten, ibland bara någon stark känsla vilken som helst, känslans intensitet mer än dess valör. Jag har inte den bilden av mig själv som någon som inte vågar känna, men kanske är det så ändå. Undrar ändå vad jag gjorde förr, innan jag tog till knivar och överdoser. Dissocierade mer antar jag. Det gör jag väldigt sällan nu, på det där extrema sättet (inga ord, ingen rörelse, ingen reaktion), minns inte när det hände senast. Svårt dock att acceptera att det kan vara en sådan lång sträcka mellan ansträngning och resultat när det gäller ens psykiska fungerande, det är lätt att tappa motivationen. Jo, det är bra att jag inte skadar mig, men ibland känns det som att det är mer för omgivningens skull, jag blir ju sittandes här med känslorna iallafall.
Nej, nu måste jag hitta någon positiv vinkling. Det är bra att jag inte skadar mig för jag känner mig inte lika rädd för mig själv, förutom tillfällen då det dämpar känslor så är det lika mycket en fråga om hot och våld. Jag förtränger ofta det för det är så obehagligt att tänka på, att man kan vara farlig. Men så är det. Det är bättre så här, jag är allmänt snällare mot mig själv, inte lika mycket fiende, mer kompis. Sakta girar jag i riktning mot självacceptans. Det tar bara lång tid.
Helt över den här psykfallstiden är jag inte, inte alls. En särskild twist är att det är så oacceptabelt att prata om det i "civiliserade" sammanhang. Antagligen är det därför jag mest umgås med personer som på något sätt har närbesläktade erfarenheter. Det kan kännas som att jag själv utesluter delar av mänskligheten, men vad gör man inte för att överleva?
tisdag 1 juni 2010
Framtidssmula
Som togs upp i en kommentar så har jag en plan... jag ska inte ha något med psyk att göra från mitten av juni till mitten-slutet av september. Tre månader utan terapi eller läkarbesök eller inläggning. Tre månader att leva, så gott jag förmår, som en vanlig människa.
Jag kan inte blunda för att saker kan hända som kullkastar allt, men jag tror ändå att min plan betyder något, stärker mig i viljan att vara något mer än ett psykfall. Jag ska inte vara ansvarslös, ska ta mina mediciner eftersom de hjälper, ska försöka hålla fast vid sådant som håller mig balanserad. Men jag ska tillåta hålet som frånvaron av psyk lämnar vara en fri och luftig glänta där solen får titta in.
Jag kan inte blunda för att saker kan hända som kullkastar allt, men jag tror ändå att min plan betyder något, stärker mig i viljan att vara något mer än ett psykfall. Jag ska inte vara ansvarslös, ska ta mina mediciner eftersom de hjälper, ska försöka hålla fast vid sådant som håller mig balanserad. Men jag ska tillåta hålet som frånvaron av psyk lämnar vara en fri och luftig glänta där solen får titta in.
söndag 29 november 2009
Slutförvaring
Jag brukar ju inte så ofta länka till artiklar och sånt här på bloggen, eftersom jag skriver totalt egocentrerat, men den här tyckte jag var rätt lustig: Research Shows Chronically Ill Patients Might Be Happier if They Give Up Hope Ett enstaka fall bevisar förstås ingenting, så huruvida det passar in på mig är inte särskilt intressant i det stora hela, men det får mig ändå att reflektera. Minnet kan förvrida saker, men jo, jag tror att jag var mer olycklig på den tiden jag hade "temporära" diagnoser som skulle terapieras och medicineras bort. Bara en vecka till, en månad till, kanske ett år till så skulle det fixa sig, men sen satt jag där i skiten igen. Suicidal, in och ut på psyk och in igen, en värdelös person i mina egna ögon (och kanske andras?) eftersom jag aldrig uppnådde målet "frisk".
Det var inte helt okomplicerat känslomässigt att få en kronisk psykdiagnos, men ändå en sorts lättnad att få en förklaring som faktiskt förklarade en del. Totalt svart var det inte eftersom jag fick veta att en hel del av symptomen skulle nog gå att kontrollera med mediciner, men jag skulle ändå vara beredd på att det här får jag kämpa med resten av livet.
Absolut att jag nu saknar mycket av min intellektuella förmåga som eroderat bort, och ogillar min nästan löjliga stresskänslighet och att tillhöra det ökända utanförskapet, men det går faktiskt att vara smålycklig även i en sån här situation bara jag får leva på mina villkor. Det känns mer hoppfullt att vara hopplös.
Det var inte helt okomplicerat känslomässigt att få en kronisk psykdiagnos, men ändå en sorts lättnad att få en förklaring som faktiskt förklarade en del. Totalt svart var det inte eftersom jag fick veta att en hel del av symptomen skulle nog gå att kontrollera med mediciner, men jag skulle ändå vara beredd på att det här får jag kämpa med resten av livet.
Absolut att jag nu saknar mycket av min intellektuella förmåga som eroderat bort, och ogillar min nästan löjliga stresskänslighet och att tillhöra det ökända utanförskapet, men det går faktiskt att vara smålycklig även i en sån här situation bara jag får leva på mina villkor. Det känns mer hoppfullt att vara hopplös.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)