Gånglåt

Lyckades åtminstone sova bort det mesta av huvudvärken ("migrän light"). Uppe tidigt för att vinka av Mannen, hans första arbetsdag efter semestern. Jag har sovit nästan 8 timmar men ändå sitter jag här och gäspar så smått.

Mannen glömde mobilen hemma så jag gick upp till hans jobb med den. Blev totalt en timmes rask promenad, vilket är rätt mycket för mig nuförtiden. I takt med att jag har blivit fet har jag blivit allt mer försoffad, ironiskt nog. Är jobbigt att släpa på 40 smörpaket extra.

Har iallafall precis käkat en tidig lunch: jordgubbar och prosciutto. Underbart! Nu ska jag unna mig att gå och vila en stund.

Första dagen på lägre dosen. Herregud vad jag hoppas att medicinändringen ska hjälpa och jag ska slippa krypet i kroppen. Herregud vad jag hoppas att jag ska lära mig att fullt ut acceptera medicineringen och slippa ambivalensen. Herregud vad jag hoppas att jag ska bli mig själv igen och slippa halta fram genom tillvaron.

Motståndsrörelse

Hela livet. Så länge måste jag ta piller. Inga fler hypomanier. Inga fler överväldigande känslor. Jag har inte riktigt processat det ännu, det kryper längs ryggraden, jag vill inte.

Seg dag. Jag vaknade 6.00 och tänkte att nu blir jag pigg, men sen somnade jag om efter en timme och sov till 11.00 och nu orkar jag inte ta mig in i duschen, fy. Jag är genomtrött efter gårdagen då vi var i Lund, bl.a. tittade vi på Mannens sons examensarbete, en riktigt högteknologisk laser. Inte för att man förstod något men spännande var det. Han är verkligen supersmart.

Jag har diskat - innan det blev ett diskberg! Nu ska jag bara tackla nästföljande steg: dusch och promenad. Inte gå och lägga mig igen. Får se hur långt jag kommer.

Anti

Jag är inte på humör för strålande sol. Klockan är snart två och jag har inte hunnit ut ännu. Vet inte riktigt vad jag ska ut och göra. Bara gå omkring i naturen? Äsch. Affärerna stänger snart och jag ska ändå inte handla något. Titta på öltälten de ställt upp på stortorget, någon sorts krogrunda. Sextio spänn för en öl, nej tack.

Nu får jag skärpa mig. Ett fik och en islatte ska jag väl klara av. Jag har åtminstone duschat och klätt på mig.

Och invigt vårt ommöblerade soprum där man nu kan sopsortera, bra! Önskar bara vi hade bättre plats i köket för behållare att sortera i, ser inte så snyggt ut med kassar överallt.

Mannen jobbar, han ska ringa om de går ner på stan. Så får jag anstränga mig att vara lite social iaf.

Laster

Köpte jordgubbar (inte de svenska, de kostade 25 kr mer och det kändes lite för mycket). Köpte mörk choklad också. Och rädisor (de var billiga). Sedan gick jag till systembolaget och införskaffade bubbelvin, kunde inte låta bli nu när jag hade jordgubbar, trots att det bara var en vecka sen sist. Det är inte så ofta jag dricker när jag är ensam hemma, men idag känns det perfekt.

Lite lustigt är det, men jag känner verkligen hur medicinerna bromsar mig från att flyga för högt, det kommer liksom små ansatser, sedan slår det stopp och jag sover istället.

Känner mig i vilket fall ganska nöjd idag. Har kommit ut och tagit en promenad. Läste nyligen någonstans i en blogg kanske, minns ej var, ett gott råd: gå någonstans när du behöver det, men ta en omväg så får du en längre promenad när du ändå håller på. Det praktiserade jag idag och jag tror det passar mig ypperligt. Fin gångväg längs ån men med sikte på Ica Supermarket. Har lite svårt att bara gå för gåendets skull, måste ha ett mål.

Men när det blir mer sommar ska jag gå till havet, det tar ca 3 timmar t.o.r.


Lite lössläppthet ligger där under ytan och bubblar. Nätshopping, wheee... Knäppa tröjor från cafe press (fast jag tyckte de var gulliga och passade min nuvarande sinnesstämning, men är man egentligen riktigt riktig om man outar sig själv som bipolär för världen?) Dessutom köpte jag dem innan jag öppnade bubbelvinet. ;)

Upplyst?

Nämner självmord


Det är svårt att inspirera sig själv till att laga mat när man är ensam hemma, blir gärna flingor eller mackor. Så jag är nöjd med det jag slängde ihop till middag, även om det var enkelt: mathavre med mycket rödlök och vitlök i, och fetaost smulad över.

Tog en promenad också, hade inget särskilt ärende men jag gick och tittade på stans nya belysning som de håller på att sätta upp på ett ställe, ett prestigeprojekt för politikerna som jag inte ser mycket vits med. Varför skulle staden bli så mycket bättre av ett par små ljuspelare? (Jag är inte emot offentlig utsmyckning, men det var mycket pengar för något ganska tråkigt.)

Lite "rest-ångest" igår kväll efter att ha sett programmet på Kunskapskanalen om självmord. Det känns länge sedan men nära ändå, som att har man väl öppnat den dörren så är den svår att stänga.

Jag vet inte riktigt om jag önskar att jag kunde stryka ett tjockt streck över det förflutna, eller om jag uppskattar erfarenheterna. Även när jag försöker leva i nuet tycker jag att det gamla ofta, ofta smiter förbi dörrvakten. Kanske håller jag det ibland kvar för att jag vill att all smärta ska vara värd något, något mer än att bara målas över.

Synvilla

Sov ovanligt oroligt, jag tror det var för att jag sov på dagen igår. Typiskt nog somnade jag till sist in skönt framåt 8 på morgonen. Tur att jag inte absolut behövde gå upp. Inte så hispigt rastlös, fast ut ur huset måste jag. Kaffet är slut, ve och fasa (fast det finns pulverkaffe så det är inte riktigt synd om mig). Jag dricker presskaffe och den sort jag gillar (Arvid Nordquist) finns på Ica Maxi 35 minuters promenad bort (det tar ungefär lika lång tid att åka buss i den här staden som kollektivtrafikens Gud glömde). Tänk att en gång i tiden var dagens begivenhet på gott och ont att tenta i biokemi, eller skynda sig med astmasjuka barn till akuten, eller att gå på fest. Nu är det att köpa kaffe. Jag känner mig så patetisk att det är skrattretande, för om jag inte skrattar så gråter jag.

Jag ser spindlar i ögonvrån. :S

Tomboll

ctrl+alt+del  Sov ett par timmar och börjar om på ny kula. Huvudet är ett tomt anteckningsblock. Mår inte dåligt, vet inte vad jag mår. Jag har ätit kikärtsgryta och två plommon. Det är gråtungt ute men kanske, kanske går jag ut en stund.

Höstkyla

Klarvaken halv 3. Känner för att gå ut och gå i mörkret men som tur är har jag blivit för gammal och för feg. Äter havrefras istället, det är nog tryggare. Jag fryser, fryser, måtte de sätta på värmen snart. Borde krypa ner i sängen; istället kryper det i kroppen. Hade jag varit omedicinerad hade jag nog svävat iväg nu. Är mer smått irriterad på att förväntas inordna mig i rutiner, sömn, mat.

Livliga fantasier om att plocka fram kreditkortet och ta ett flyg till London. En gång blev jag vän med ett träd i Hyde Park. Tänk om det står kvar?

Vakendrömmar

Blev lite mindre sömn i natt, 5 timmar. Jag tittar tvångsmässigt på klockan när jag lägger mig och när jag vaknar, är så van att föra in antalet timmar i min humördagbok så jag vet alltid. Kan t.o.m. uppskatta hur mycket tid som går åt ifall jag vaknar mitt i natten. Ja, tvångsmässigt som sagt.

Iallafall. Var följdaktligen ganska rastlös i morse, som jag brukar vara när jag sover lite. Gick till Överskottsbolaget, fast jag hittade inte så mycket som roade mig, tvål och tandtråd och sånt bara. Fick åtminstone en timmes promenad i ganska kall blåst, har tagit fram vinterjackorna nu. Brrr.

Så,  nu sitter jag här i en kombination av rastlöshet och brist på konstruktivitet. Det är ingen idé att rensa garderober, de kläder jag har nu vill jag ha kvar. Städa är jag trött på. Skriva en massa nonsens på olika forum är jag också trött på. Skulle kunna åka till större staden, men har använt upp min shoppingkvot för de närmsta två veckorna, jag har redan varit på kulturhuset häromdagen och det övriga fåtalet sevärdheter ligger utanför centrum eller så bryr jag mig inte om dem idag. Synd att jag inte har kvar att researcha hotell i Malmö, det hade varit en perfekt sysselsättning, men det gjorde jag ju redan för flera veckor sedan. Vill inte måla. Vill inte fika. Vill inte prata i telefon. Vill inte vill inte vill inte.

Vill: känna något extremt. Är jag för inlindad i kemisk dimma nu? Något som lömskt, omärkligt smyger sig på?

Under hela promenaden gick jag och funderade på självmordsmetoder, detaljer, för och emot. Obs! Jag är inte suicidal just nu!! Det är en sorts tröst. Avgrunden väntar om jag behöver den.

Sammanbrott

Jag åt imponerande mängder fett och socker igår och känner mig expanderad idag, men bryr mig måttligt. Får ta en promenad. Det är halvsoligt ute. Har fått ett myggbett, wheee sommar.

För att vagt fortsätta på föregående inlägg, hur blev det så här? När jag blev officiellt psykfall var livet för mycket kaos för att jag till slut skulle reda upp det. Totalt misslyckats med studierna, jagad av traumatiska minnen, en separation - jag sov knappt och måste gå upp vid 4 för att hinna till jobbet. Blev förvirrad, fick minnesluckor, en dag vaknade jag till framför spegeln med en kniv mot halsen. Hela tiden kände jag mig som en skådespelare som fejkade ett sammanbrott, det här var inte jag, bara jag tryckte på knappen skulle allt sluta. Men jag hittade aldrig knappen.

Så har jag känt det senare också, att det är jag som styr över allt som händer. Kanske är det ett sätt att inbilla mig att jag har kontrollen, makten. Hellre orsak och ond än ett offer. Så jag kämpar för att trycka på knappen och det lyckas inte, och självförebråelser följer. Jag är ond och dessutom misslyckad. Det som sker i mitt eget huvud borde jag ha koll på. Skammen får mig att sjunka ner i svagheten, jag fixar ingenting. Ibland blir jag kataton, kan inte tala, röra mig, vara någonting. Ibland straffar jag mig via min kropp, smärta, fara. Plötsligt blir jag sprudlande glad och tror att jag har hittat knappen, bara för att bli grymt besviken.

Med myrsteg har ändå någon sorts början till acceptans infunnit sig. Nej, det här var inte vad jag ville med mitt liv. Tidigare såg jag ju inget samband, varje gång jag mådde dåligt trodde jag att det var en enskild händelse och inte del av ett mönster. Nu ser jag bättre att jag helt enkelt får inkorporera mediciner med allt vad det innebär och en lugn takt i min livsstil. Sluta famla efter allt-eller-inget-knappen, finns den så är det ju fantastiskt men jag kan inte gå år ut och år in och vänta på att hitta den. Du har mental diabetes, tanten, deal with it!

Hjärnspöken

Min toleransnivå för vad mina tankar hittar på när jag inte vaktar dem är rätt låg. De små rackarna, oftast är det bara oskyldigt bus, men ibland eskalerar det till rena ligistdåden. Min karriär som kontrollfreak går uselt, jag lyckas ju knappt kontrollera någonting. Självklart är det ren hybris att tro att man ska kunna styra alla de femtielvamiljoner processer som ständigt pågår i hjärnan, det är en dröm sprungen ur rädslan. Kan jag tänka X? Kan jag göra X? Vem är jag?

Bara en liten spricka i min grund, men jag är nervös och på min vakt mot allt. Jag är påtagligt humörstabilare sedan medicinändringen, det märker jag redan. Men igår stack några störda tankar upp sina huvuden. Hittar mig själv stirrandes på Windows kalender. Några skräckbilder har dykt upp då och då. Det är inget vattenfall, mer en stillsam bäck, så jag kan hantera det. Är mer att det väcker upp minnen från gånger då det har hotat att dränka mig, hur enormt obehagligt det är. Kanske är det bara ökad stressnivå för att Mannen föreslagit att åka och hälsa på släktingar. Går det inte bort... kanske får jag överväga att justera dosen Risperdal, obehaget minskar ju oftast med neuroleptika. Jag har en telefontid med dr B om drygt en vecka, innan dess märker jag väl åt vilket håll det lutar. Just nu får jag bara försöka låta bli att jaga upp mig.

Det hade säkert varit havrekli-nyttigt för mig att ha en hund, jag är en riktigt vekling när det gäller att komma ut om vädret är pissdåligt (och hur brukar novemberväder vara?) Sitter på min ända hela dagarna. Nej, idag får det bli lite ändring. Måste ändå promenera till terapin så då kan jag ta en extrasväng. Lönnen utanför fönstret säger att det stormar åtminstone inte.

Äh, egentligen mår jag bra, blev bara lite uppstressad av något jag såg i skallen. Ungefär som man temporärt kan vingla till av en dröm. Lite dagsljus så blir det bra. Nu ska jag strax gå och väcka Mannen, det är alltid roligt.