Lyckades åtminstone sova bort det mesta av huvudvärken ("migrän light"). Uppe tidigt för att vinka av Mannen, hans första arbetsdag efter semestern. Jag har sovit nästan 8 timmar men ändå sitter jag här och gäspar så smått.
Mannen glömde mobilen hemma så jag gick upp till hans jobb med den. Blev totalt en timmes rask promenad, vilket är rätt mycket för mig nuförtiden. I takt med att jag har blivit fet har jag blivit allt mer försoffad, ironiskt nog. Är jobbigt att släpa på 40 smörpaket extra.
Har iallafall precis käkat en tidig lunch: jordgubbar och prosciutto. Underbart! Nu ska jag unna mig att gå och vila en stund.
Första dagen på lägre dosen. Herregud vad jag hoppas att medicinändringen ska hjälpa och jag ska slippa krypet i kroppen. Herregud vad jag hoppas att jag ska lära mig att fullt ut acceptera medicineringen och slippa ambivalensen. Herregud vad jag hoppas att jag ska bli mig själv igen och slippa halta fram genom tillvaron.
Intressant fråga det där: "jag hoppas att jag ska bli mig själv igen och slippa halta fram genom tillvaron". Vad menar du egentligen? Vad menas med att vara sig själv? Har du ett "jag" som du har haft som du vill återvända till?
SvaraRadera(Detta är inte kritiskt menade frågor, utan mest undrande... För jag funderar på sådant där själv ibland.)
Kram!
Vi kanske inte kan återvända till att "bli oss själva" för det är vi hela tiden vännen. Däremot hoppas även jag på en förbättring så jag slipper halta så mycket och så ofta. Nu lite mat... sen soooova i soffan :)
SvaraRaderaCharlyene - jag tror jag menar kongruens mellan ens självbild och hur man beter sig och känner sig i vardagen. T.ex. om jag anser mig vara en väldigt snäll person och så plötsligt får jag ilskeanfall mot min familj och tanten på Ica, då skulle jag inte känna mig som mig själv.
SvaraRaderaDet är inte så att jag helt känner att jag saknar en jagkänsla, känner mig inte tom och osynlig eller hur man nu ska uttrycka det. Det är nog mer att jag saknar vissa bitar jag har förlorat sedan jag var som mest välfungerande. Att inte längre orka vara så utåtriktad, engagera mig i frågor, läsa, jobba. (Jo, jag vet att det är sådant man gör och inte sådant man är, men jag tycker det är för lättköpt att försöka avskilja dessa saker, när det ena påverkar det andra.) Jag har tagit till mig förväntningar på att jag ska vara kompetent, och nu använder jag inte den tänkta kompetensen till mycket. Det glappar en hel del mellan vem jag är och vem jag vill vara, och jag vet inte hur jag ska komma fram till en kompromiss.
Vet inte om det var svaret, men ett svar iaf. ;)
Kram!
Fröken Hulda - Tror jag längtar tillbaka till ett yngre mer oskyldigt jag. De senaste tio åren har lärt mig mycket, men det har varit dyra lärdomar. Och jag tror inte att man automatiskt blir en finare människa av smärta (man kan lika gärna bli bitter och elak). Och ja... se mitt svar till Charlyene ovan.
SvaraRaderaHoppas du fick en skön tupplur i soffan!