Råkan

 Varning: självskadande

Skakig inuti. Bara att skrapa lite på ytan så vips finns de där, gamla handlingsmönster, ångest. Av konsekvenserna, en natt på akuten, inte kunna bada mer denna sommar, Mannens besvikelse, så är det värsta att jag skulle ha klivit in genom den mörka porten igen och kanske inte velat sluta. För fortfarande lockar det och drar. Att känna sig stark och fruktansvärd och missanpassad, inte anpassad, inte till lags. Kostsamma sekunder men minnet verkar aldrig flagna. Att ta sin kropp i sina egna händer, inte med en vacker fjärilstatuering eller piercing i guld, utan just så brutalt, banalt som känslan. Envar sin egen Frankenstein, livgivande händer, mördarhänder. Ångestdämpning är bara förnamnet. Ibland är det lika väl ångestskapande, ångesten i att flyta med tvångets flod utan att veta var man hamnar. Ibland rena extasen, som sex och kokain och huliganslagsmål och annat som folk gladeligen ödelägger sina liv för.

Aldrig mer. Sorgen är stor och obegriplig. Hon har blivit friskare, hur kan hon vara ledsen? Men är det en sjukdom? Eller är det en gåva i svartskimrande fjäderdräkt?