Det blev en lång dag, jobbigare än jag trodde. I kyrkan satt jag och tänkte på hur det skulle ha varit om vi begravt något av mina barn eller Mannen. Under samlingen efteråt trodde jag att jag skulle krypa ur skinnet. Kände ju inte en enda person där och även om jag kan kallprata så tycker jag inte om det.
Nu känns det lite orättvist mot Mannen att klaga, han ska inte ha dåligt samvete, det var helt mitt eget val att följa med. Men jag ska tänka mig för innan jag går på begravning igen.
Höll på att tappa kollen sent på kvällen, Mannen var ute en stund och det hade kunnat sluta lite hursomhelst, men han kom hem mycket tidigare än jag trodde och fick stopp på mig. Fy f-n, det hade kunnat sluta med en natt i ett dystert väntrum, det sista vi behövde. Idag tror jag att jag är på banan igen. Bara väldigt, väldigt trött i huvudet.
åh älskade du.
SvaraRaderaBlir lite orolig när jag läser dina rader.
Hoppas du tar hjälp när du känner att du behöver.
Kramar om
Carola - tack kära du. <3 Jag har värmen från Mannen, så mycket annan hjälp finns inte att få. Det står mest mellan mig och mig, andra kan inte göra så mycket. Men det har säkert en del att göra med medicinomställningen, om en vecka har det lagt sig.
SvaraRaderaKram!