Trevlig dag igår, träffade Mannens dotter, hennes man och barnbarnen. De är nere och hälsar på, sommarlov. Smågrabbarna är fem år, hur mysiga och skärpta som helst, men med en femårings gränslösa energi. Hur orkar de skutta och springa precis hela dagen? Och hur blir man så försoffad som vuxen? Tur att det fanns en pool för dem att busa i, vatten är alltid en hit. :)
Tyvärr blev jag som vanligt lite överstimulerad. De mentala bilderna, som en skräckfilmstrailer, satte igång på vägen hem. Inte så extremt, tack och lov, medicinen håller dem i någorlunda schack. Men jag upptäckte att jag började räkna. Får hålla koll på mig själv. Suck.
Fick ett telefonsamtal häromdagen. Jag och äldste sonen ska åka upp till min mamma i Södra Norrland i början av augusti. Det var X-trafik som ringde för att berätta att tåget skulle vara inställt och det gick en buss istället, vilken hållplats den skulle gå på. Service! Istället för att man ska springa där som en yr höna och leta. Pluspoäng för X-trafik!
Jag tittade på dokumentären om Queen igår kväll så jag sov sent, gick inte upp förrän 9.30 och har fortfarande knappt gnuggat gruset ur ögonen. Men nu har jag slöat i flera dagar så idag får det banne mig bli en promenad! Tänk om man skulle våga sig på att bada?
Tar kanske ett par dagar till för mig att komma igång och kommentera i era bloggar, men jag läser en del. <3
Kan du kontrollera ditt räknande? Se till att det inte snurrar out of control?
SvaraRaderaHoppas att skräckscenarierna snart går över. Jag har liknande saker, så jag kan tänka mig hur illa det känns.
Kram!
Charlyene - det är inte så farligt med räknandet bara jag håller mig borta från kalendrar, det är ju mest datum jag räknar på. Och jag har bara hållit på ett par minuter idag, så det är nog på väg bort igen. Skulle det av någon anledning accelerera igen så får jag väl överväga att åter höja Cisordinolen, men så illa ska det väl inte bli. Nu var det nog mest för att jag var trött.
SvaraRaderaTack för medkänslan!
Kram!