Ibland är det tungt med ärren på min kropp. Med många andra laster kan du gå obemärkt bland massorna när du lagt av. Själens ärr finns väl kvar hos alla, oavsett om det gäller alkohol eller rökning eller spel eller att fastna i dåliga förhållanden, men det är åtminstone ingen som direkt kan se din historia. Men min valda olycksväg har givit mig många, stora ärr på armar och ben, och det känns som om jag aldrig kan bli fri. Även om jag inte skadar mig nu så hjälps det inte, jag får dras med konsekvenserna ändå. Försöker utmana min noja och gå i kortärmat så här års, inte alltid, skulle inte gå på bröllop eller begravning så. Eller släktmiddag. Men bland okända på stan måste jag klara av det, för min egen skull. Det är laddat för det påminner mig så mycket om avgrundsdjup ångest, skamkänslor och drama.
Och så kan jag förstås inte kalla mig själv för "botad". Jag skulle kunna falla dit igen när som helst. Tror aldrig jag helt kommer att få det ur mitt system. Men så länge jag tar mina mediciner är åtminstone risken mindre.
Ibland kan det trösta att man inte är ensam om sorgen det ger att vara "ärrig" både i kropp och själ. Jag har inte visat mig för någon och det smärtar. Det är sorgligt att gå omkring i värmen och ta konsekvenserna av att ha gjort mig så illa och se så "ful" ut. Och som du säger - det är inte alls säkert att jag har slutat. Svårt att få ur systemet. Men för tillfället är jag "frisk" från det. Kram till dig!
SvaraRaderaDina sista rader är otroligt mycket viktigare än du kanske själv tror. Jag har kommit till den slutsatsen att jag aldrig kan äta tillräckligt med medicin eller gå tillräckligt mycket i terapi för min sjukdom... vissa delar är en del av mig. När jag väl kom på det kändes det liiiite lättare. Men jag önskar förstås att Herr Ångest inte var på besök så ofta, inte varje dag... bara nån gång ibland! Kram
SvaraRaderaMiriam - ja, ibland är det skönt att det finns andra som förstår. Jag är ledsen att du känner att du inte kan visa dig. Bra att du är "frisk" just nu, iallafall.
SvaraRaderaKram!
Fröken Hulda - jag önskar också att du kunde slippa otrevliga besök från Herr Ångest, kan han inte bara hålla sig hemma! Men som du skriver, det finns saker som troligen aldrig kommer att försvinna. Jag kommer kanske alltid längta efter mina hypomanier och därför ha svårt att ta mina mediciner, och alltid riskera att åka dit på självskadandet, det är liksom en dammlucka som inte kan stängas helt igen. Jag har erfarenheter som jag inte kan glömma.
SvaraRaderaSå är det väl att vara människa.
Kram!
Det känns orättvist å ibland tänker jag... "jag kunde väl ha fått diabetes eller blivit glutenintolerant istället". Det är ju snabbare fix liksom. Att leva med ångestsjukdomar av olika slag är ett livslångt arbete. Jag undrar om det verkligen finns nån som blivit helt frisk???
SvaraRaderaFröken Hulda - visst kan det kännas orättvist. Det är trots allt något speciellt med psykiska problem, de är hårt hoptvinnade med ens personlighet och det kan vara svårt att säga var ett börjar och ett annat slutar. Jag är verkligen inte psykotisk i vardagslag, men för att jag varit det några enstaka gånger så känner jag att jag är annorlunda som person nu. Har en upplevelse som är så stark och omtumlande, det kommer alltid vara en del av mig. Och har man levt med ångest i många, många år så är det väl inte så konstigt om det sätter sina spår? Om någon blivit frisk... det tror jag beror på hur man definierar "frisk"...
SvaraRaderaanorexi t ex som i mitt fall. jag äter normalt, har övervikt, barn och fungerar som jag ska. men hjärnan är skadad och måste ha sitt serotonin.
SvaraRaderadet är 30 år sedan jag vägde så lite som då. men självkänslan är ibland den samma. värdelöshet, känslan av att livet inte är till för mig och livets totala meningslöshet. men jag mår bra för det mesta och rycker på axlarna. barnen gör att jag måste tro att världen är till för mig oxh.
kram och tack för ordet//
och frisk från anorexi...? mja...
beror på.
Finns väl forskning som visar att vissa personer har för låg serotoninhalt? Jag är en av dem och är jätteglad att det finns att tillsätta via piller. Har aldrig panikattacker.. för medicinen tar udden av just attacken... men ångest tar strypgrepp alltför ofta. Å visst kan jag känna flyktkänslan... "jag måste dra".... men det är sällan jag verkligen gör det.
SvaraRaderaJeanette - tack för att du delar med dig. Och egentligen, visst vore det konstigt om sådana kraftiga upplevelser inte skulle sätta sina spår, även efter det att man blivit hyfsat bra. Man blir ju påverkad av alla möjliga andra händelser i livet, positivt och negativt. Det känns löjligt om någon förväntar sig att man bara ska glömma. Det handlar mer om att hitta ett sätt att förhålla sig till det man bär på. Tror jag.
SvaraRaderaKram!
Fröken Hulda - visst behöver en del människor få sig lite extra serotonin. Usch vad jag tycker illa om dem som moraliserar över folk som behöver hjälp i pillerform. Som om det visar brist på karaktär eller något. I själva verket är det väl en styrka att skaffa den assistans man behöver för att fungera.
SvaraRaderaJag har sällan haft direkt panikångest, panikartad ångest ja men inte typiska anfall. Nu när jag är medicinerad och mår hyfsat bra har jag fortfarande någon sorts låggradig ångest som krafsar i kroppen, mer fysiskt än psykiskt. Serotoninläkemedel kan jag inte ta pga min bipolära sjukdom, men det är ok, det är inte värre än att jag står ut.
Tack för fint inlägg! De små blommorna hittade dottern på väg till kyrkogården. Man tager vad man haver och det är ALLTID tanken som räknas. Jag är såååå stolt över henne och hennes engagemang, omvårdnad och omtanke om morfar under hans sista veckor. Du anar inte. Hon kunde lika gärna hållit sig undan och tyckt det varit otäckt att följa honom på hans sista resa. Men inte. Hon till och med sjöng in en sång på CD (med hjälp av en pianospelande kamrat) till morfars begravning. Har försökt få till den i rätt format för att lägga upp den på bloggen men det går INTE (Grrrr...) Den är nu i Mp3... så vet du nån som kan får du gärna fråga om personen vill hjälpa mig med konverteringen... eller vad det nu heter. Tack för att jag hittat dig. Du är en fin människa med mycket EQ ♥
SvaraRaderaJa, jag vet inte.
SvaraRaderaDet är inte lätt att stå för ärren, alltid. Känner likadant.
Fröken Hulda - visst kan ens barn slå en med häpnad! Såna kloka och kapabla varelser. Så fantastiskt det låter med hennes engagemang. Det inger hopp för framtiden.
SvaraRaderaJag har mailat min största son, han kan mer om datorer än jag, men jag vet inte hur snabbt han svarar, kanske är fullt upptagen så här sista dagen innan sommarjobbet börjar...
Blir så rörd av dina ord. Du är sannerligen en speciell person, tänk att man kan känna av sådant bara genom några ord på en datorskärm! <3
Whistler - ja, man ska ju inte bli bitter, det tjänar ingenting till, men lite småsur blir jag ändå över hur orättvist universum kan vara...
SvaraRaderaS: Plötsligt händer det... och man känner att det klickar... människor emellan... en härlig känsla. Du är en av de bloggerskor som det klickat med för mig där jag känner ett gemensamt engagemang, empati, respekt m.m. Kram
SvaraRaderaFröken Hulda - jag blir så rörd, vet inte vad jag ska säga annat än: detsamma!
SvaraRadera♥ ♥ ♥
SvaraRadera