söndag 17 juli 2011

Svagis

Jag är helt matt efter en dags släktumgänge. Fina människor, härliga ungar, men jag-orkar-inte. Efter en halvtimme vill jag bara hem. Undrar om jag ser drogad ut när jag stirrar rakt ut i luften? Får verkligen spänna mina mentala muskler för att hänga med i konversationen och förstå vad som händer. Fyra timmar pressade jag mig, sedan kändes det som om jag skulle svimma och snälla Mannen körde mig hem (han körde sen tillbaka och fortsatte i flera timmar till). De "vanliga människorna", hur gör de? För resten av gänget orkade uppenbarligen.

Och jag minns ju en tid när jag också orkade. Kanske var jag aldrig helt "normal" på alla sätt, men sammankomster och fester var inget problem. Inte dessa stormvågor som sköljer över mig och hotar att dra ut mig på djupt vatten. Inte dimma jag måste ångestfyllt treva mig igenom. Inga vassa klippor som mörbultar mina fötter. Ett vanligt matbord med vanliga potatisgratänger och vanlig konversation om vanliga saker. En trygghet jag har tappat.

Bloggarna... jag vill hänga med, kommentera, bry mig om. Det är en stor glädje. Men just nu är det stopp. Stopp stopp stopp. Nåväl, jag kommer igen, det gör jag alltid.

14 kommentarer:

  1. Tack för tipset! Ska kolla upp det men börja med att skriva till chefen för boendet, måste ändå ge honom en chans att förändra =)
    Jag är säker på att du kommer igen, vad jag kan minnas så har du gjort det förut. Men låt det ta tid, känns ingen press. "Vi" finns kvar här =)
    Kramkram

    SvaraRadera
  2. Jag vet inte heller hur "de vanliga" människorna gör. Och det vet nog inte de heller, för det är så självklart för dem. :(

    Kram!

    SvaraRadera
  3. Maria - hoppas det blir bättre med boendet, det låter ju för bedrövligt.

    I'll be back... ;)

    Kram!

    SvaraRadera
  4. Charlyene - det var självklart för mig också en gång i tiden. Inte för att jag någonsin varit värsta partybruden, men sådär normalsocial var inga problem. En annan tidsera...

    Kram!

    SvaraRadera
  5. Jadu min vän! Jag önskar oxå att jag kunde va som "vanligt" men det känns som om hjärnan/kroppen glömt hur man gör. Funkar en stund men sen upplever jag det bara stimmigt. Har börjat jobba idag (50%). Hj.klappning när jag vaknade... lugnt på jobbet... hj.klappning när jag gick hem efter fyra timmar... sen totalt klubbad i soffan. Det är heller inget normalt eller värdigt liv.Jag ju f*n bara 45.... inte 85 :(

    SvaraRadera
  6. Min mamma (71) och hennes man (80) är ofta ute och reser i Europa, bowlar varje vecka, går på fester, middagar, teater, konsert, allt som händer i bygden. Snacka om att jag känner mig som en gammal kärring i jämförelse...

    Lycka till med jobbet, frk Hulda, jag hoppas det känns lättare när du har kommit in i det igen. Men det är sorgligt att det inte finns mer effektiva "lyckopiller" att ta för att få orken tillbaka. Jag tycker det mesta handlar om att man ska acceptera situationen, och det är ju måttligt kul.

    SvaraRadera
  7. Jag undrar också hur andra orkar, men samtidigt så har man ju varit där själv... och faktiskt orkat. Eller i alla fall upplevt att man orkat med det bättre en gång i tiden. Eller har man pressat sig alldeles för mycket redan då?, och är det kanske så att man helt enkelt blivit bättre på att känna in vad kroppen orkar med nu för tiden. Jag vet inte.... kanske snurrar jag bara till det hela nu? Men i vilket fall som helst så tycker jag du ska försöka vara nöjd med den tiden du klarade av. 4 timmar är faktiskt en rejält bra tid. Ge dig en klapp på axeln för det :)

    Kram!

    SvaraRadera
  8. My - för min del tror jag att jag orkade fram till en viss punkt. Jag pressade mig inte, jag orkade och tyckte om det så länge jag levde ett lagom inrutat liv. Sedan blev det mer kaos, och kraschen var ett faktum. Och det handlar definitivt om mer än en upplevelse, jag får ju helt hjärnsläpp nuförtiden, skallen funkar inte.

    Tack, men jag känner inte för att vara nöjd. Jag vill inte tävla i klassen för funktionshindrade. :(

    Kram!

    SvaraRadera
  9. Igenkännande nickar kommer från min sida skärmen:)
    Vart tog den forna orken vägen?
    Jag antar att man sprang jäkligt hårt in i väggen så att den rasade och det är långt kvar innan man orkar att samla ihop teglet och sakta börja blanda bruk och återigen sammmanfoga dem även om de för alltid har sprickorna kvar.
    Känn inga krav från mig - bloggandet ska vara ett kravlöst nöje.
    Ta hand om dig.

    SvaraRadera
  10. här har du en till!!!
    jag orkar max en timme eller två - sen vill jag bara hem. tycker inte om att umgås med folk. tycker inte om folk! men jag har stor social kapacitet iaf - en liten stund. sen somnar jag nästan stående. människor är inte så intressanta som de tror...
    va ja elak nu?
    kram och ♥ från dalsland//

    SvaraRadera
  11. tack för dina ord.
    Jag har varit fasligt dålig på å kommentera på sista. Men det är mycket just nu.

    jag klara mig men de e mycket. Tråden jag vandrar på är tunn. Men den håller.
    Dom sista dagarna har den blivit lite tjockare. Men idag hände en sak som gjorde att den blev lite tunnare >:<

    SvaraRadera
  12. Milla - fin liknelse. Förutom det vanliga med för mycket stress, för lite sömn, relationstjafs, så tror jag att jag kan vara påverkad av att min sjukdom gick obehandlad så länge och hann gnaga på min stackars hjärna som till slut bestämt protesterade. Vet inte hur mycket jag kommer lyckas mura upp. Men man får försöka plantera blommor i ruinen. :)

    Tack!

    SvaraRadera
  13. Jeanette - kanske något i stil med att hur intressanta folk är står i inverterad relation till hur intressanta de tror att de är. ;) Jag tycker iofs om folk (oftast), men jag tycker inte om kallprat, och det blir ju mest sånt...

    Kram från södern!

    SvaraRadera
  14. PrinsessanCarro - ta det lugnt med kommentarerna, ta det när du känner för det. Jag blir glad om du bara läser när du har lust.

    Hoppas din tråd ska bli starkare igen. Tänk en dag kanske den blir en stadig gångbana med gräskanter, det håller vi tummarna för!

    Sköt om dig!

    SvaraRadera