Attackhund

Jag går på ett galler med morrande kamphundar under mig. Jag mår inte dåligt för idag, men är orolig för imorgon, eller då sen någon gång i framtiden, när allt rasar igen. För är det någon läxa jag lärt mig grundligt så är det att jag inte kan lita på mig själv. Människor har skrämt mig, men ingen har hotat mig så kraftfullt som jag hotat mig själv, med vapen och kemiska stridsmedel. Jag tror aldrig jag får tillbaka tilliten till att jag vill mitt eget bästa. Det finns helt enkelt för mycket som talar för motsatsen. Och jag kan ju inte ge mig själv besöksförbud...

Leva för dagen, ja. Men det kan man bara göra till en viss gräns, man måste vara lite förberedd också. Ha psykakutens nummer inprogrammerat. Det kan trots allt lindra fallet. Balansgången förutseende-fördomsfri.

Jag kommer nog aldrig att bli charmigt okonventionell när galenskapen slår på, skriver inga mästerverk, pussar inte Keith Richards (eller folkhems-ditot Jay Smith), dansar inte bland blommorna (eller höstlöven, eller snödrivorna). Jag blir mer småvirrig eller vandrar långa grå korridorer. Eller då livsfarlig. Ibland känner jag att om jag åtminstone varit lite genialisk så hade det varit ok.

Äsch vad dyster jag var ikväll då. Fast egentligen är jag inte dyster alls, bara full av tankar och har ingen hemma att dela tankarna med. Tror jag ska dricka sydafrikanskt bubbel och sticka på en halsduk. Det känns som rätt kombination.