Höll på och bläddrade bland kontakterna i mobilen och såg dr B:s mobilnummer. Lustigt delade känslor, å ena sidan tycker jag bra om att träffa honom för det känns som om han bryr sig, å andra sidan vill jag inte se eller prata med honom förrän i mars då det är planerat, vill att det ska vara så pass bra under tiden att psykvården inte behövs. Det är väl iofs ett gott tecken att jag inte strävar efter att störa honom i tid och otid, bara för att få någon sorts bekräftelse. Jag vill inte binda upp min identitet kring vårdkontakter, och på det sättet är det skönt att inte gå i terapi längre. Fast ibland är de ju ändå bra att ha... Balans, som med allt annat.
Men jag är trött på att vara medicinerad. Inte på grund av någon särskild upplevelse, bara rent teoretiskt. Eller snarare, den teori som säger att man måste gå till botten med de psykologiska grunderna. Finns en del teorier att välja och vraka bland... Och som vanligt väljer jag egentligen känslomässigt, från dag till annan.
Fast du väljer ju egentligen inte känslomässigt. Varje dag du tar dina mediciner trots att du inte känslomässigt vill så följer du ju dina tankar... Eller?
SvaraRaderaKram!
Charlyene - det har du rätt i. Jag är väldigt disciplinerad när det gäller medicinerna. Så länge det varar.
SvaraRaderaKram!
Förstår dina tankar vad gäller att ha kontakt med psykvården och inte. Jag känner mig kluven inför detta också, ibland vore det skönt att slippa, men samtidigt väldigt bra med kontakten också. Man vill men inte vill. Kluven var ordet. Kram!
SvaraRaderaMiriam - tack och lov så är det inget jag tänker mycket på, utom när jag blir direkt påmind. Det hjälper att jag än så länge har en fast läkare som går att få tag på om det är något, då kan jag i viss mån släppa det.
SvaraRaderaKram!