I måndags hade jag gått en massa så jag hoppade över träningen (redan), men jag gick igår så nu är jag stel här och var och på ännu fler ställen. Men det känns som en seger att jag klarar ett pass trots att jag är graciös som en elefant, dock tyvärr inte lika stark.
Förföll till shopping i måndags. Jag har annars hållit mig ifrån större inköp på ett tag. Men nu blev det ett par tweedbyxor, jag gillar tanken på att inte alltid gå i jeans. Ska bara sy upp dem, suck, lika tråkigt varje gång. Har trots allt pengar kvar på kontot fast det är den 17:e, det är alltid trevligt. Det blir till att sätta sig och räkna lite på nästa månad, kommer att gå en del på Stockholm och Malmö. Äsch, nu ska jag verkligen inte klaga, finns många många som har det mycket sämre.
Kanske är det den stundande julen som gör mig prylfixerad (mer än vanligt). Jag vill ha en ny adventsstake, och en ipod nano 6g, och en bluerayspelare (vad det nu ska vara bra för), vill åka till London också (fast det skulle jag inte orka, jag orkar knappt med Göteborg). Det är inte riktigt uttråkning, mer någon sorts "det gäller att passa på för man vet aldrig när katastrofen kommer". Jag kommer nog aldrig lita på ett liv utan katastrofer.
Stockholm nästnästa helg. Får se hur det kommer att gå. Jag vill åka men det är nervöst. Vi fick en inbjudan att komma över till Mannens dotters svärföräldrar (som jag inte känner) så nu dras snaran åt.
Vill. Borde. Kan(?)
Du satte fingret på det: Ett liv utan katastrofer är så... obegripligt. I meningen att det inte går att gripa tag i, för det är så invant i mig att det känns som en självklar del av mitt liv. Går det att avbetinga sådant som redan är betingat?
SvaraRaderaKram!
Charlyene - jag vill tro att det går att lära om. Fast just med katastroftänkandet är det rätt svårt, det är ju ett oundvikligt faktum att katastrofer inträffar. Folk får sparken, blir jättesjuka, dör, t.o.m. barn dör. Förutom småtjafs som bråk med FK eller hyresvärden, vilket är nog så hemskt när det inträffar. Det händer varje dag. Varför skulle just jag besparas? Det verkar helt ologiskt. Enda sättet att komma runt det är med någon sorts orealistisk superoptimism, och det tror jag inte att jag har i mina gener.
SvaraRaderaVisst, "vad är det värsta som kan hända?" ska man fråga sig, har jag hört. Det är väl att Mannen eller barnen dör. Och visst, jag skulle säkert överleva det med, men aldrig komma över det, det vet jag. Lever jag några år till så kommer jag att få uppleva katastrofer av en eller annan art. Så är det bara.
Inte för att jag går och ältar potentiella katastrofer hela dagarna, tack och lov. Det skulle ju inte tjäna något till. Men att ha det någonstans i bakhuvudet tycker jag på något sätt är bra.
Kram!
Ni har redan sagt det som sägas kan. Jag skickar bara en stor kram från mig med cell-lös hjärna. KRAM!
SvaraRaderaKram på dig Miriam!
SvaraRadera