Tyst. Inte ens musik. Bara hushållsmaskinerna. Mikron, pling. Tvättmaskinen, beeep beeep. Kökstimern, bip bip bip. Lyssnar efter grannarna men ingenting. Det är inte särskilt lyhört här så det betyder inget särskilt.
Har pratat på telefon två gånger med Mannen som jobbar. Det är konstigt, vissa dagar tänker jag inte så mycket på att han är borta, vissa dagar saknar jag intensivt att ha honom i närheten.
Pratade också med en tjej jag lärde känna när vi delade rum på psyk senast. Hon mår bra nu och det känns upplyftande, vi ska ses snart. Skönt att prata med någon som inte är i konstant kris. Jag kan vara lite nedlåtande mot personer som ständigt mår dåligt, antagligen för att jag skäms över den krävande sidan hos mig själv. Jag vill inte vara den som ständigt springer runt och ropar "hjälp mig!", fast ibland är jag ju det. Svårt att acceptera sin inre fjortis. Eller treåring.
Ingen vill väl vara den krävande människan som ständigt behöver räddas. För helt ärligt: Sådana människor är påfrestande. (Vilket gör att jag blir lika förundrad varje gång som psykvården frågar en patient om hen inte kan bo hos någon kompis/familjemedlem istället för att läggas in...)
SvaraRaderaMen ibland är en sådan. Ibland klarar en sig inte själv. Jättesvårt att acceptera. & ibland växer skulden till ett stenblock som binds på ryggen. Men det gör ju inte saken bättre.
Kram!
JAG är en sån.
SvaraRaderaJust nu.
Och så får det vara. ÄVen om acceptansen inte är heeelt integrerad i mig.
Jag vet att det kommer tider då jag är starkare och kan vara den som hjälper en annan vuxen människa som regregerat till ryggliggande skalbagge.
Jag vet.
Tänk att maskiner kan ha lugnande effekt..... Jag mår bra när diskmaskinen går igång - he-he. Jag blir omhuldad på nåt mysigt sätt. Kom och värm mig!!
SvaraRaderaCharlyene - folks tillfälliga kriser står jag ut med. Det är när det blir månader-år på exakt samma punkt som jag blir alltför frustrerad. Det är då proffsen borde komma in, och när de inte gör det blir frustrationen ännu större.
SvaraRaderaJag har ju på sätt och vis också varit sådan, ett hopplöst fall (fast jag har dock aldrig vägrat ta emot hjälp, även när den hjälpen varit rätt kass). Och kanske hamnar en där igen rätt vad det är, det svider i själen att tänka på det.
Men det är något att lära sig av.
Kram!
Osynliga - vi hamnar alla där ibland. Håll fast vid vissheten att det kommer andra tider!
SvaraRaderaMiriam - just diskmaskiner tycker jag låter som kvällslugn, dimmad belysning, dags att varva ner. Nu har jag inte haft en diskmaskin på 12 år men... :)
SvaraRaderaKram!
Hej!
SvaraRaderaHar följt din blogg, men nu äntligen blivit färdig att skapa en själv. Jag är bipolär, och det har varit och är en lång resa. Jag skriver om psykisk sjukdom, glädje och sorg i vardagen. Titta gärna inom. Mvh Pia.
Ska kika in. :)
SvaraRadera