söndag 21 november 2010

Utklädningkläder

Väntar på att herrarnas skidstafett ska börja. För att inte vara ett sportfreak uppskattar jag sport lite för mycket. Utmärkt sätt att döda tankesnurr. Vem kommer först uppför backen, liksom, livet i sin mest basic form.

Kan inte låta nog vara nog. Jag borde vara lyrisk över att leva så här jämförelsevis ångestfritt. Lägger mig ner och somnar gott på kvällen utan kemisk assistens, bara det. Och ändå... (äsch, det här har jag ältat om och om igen) jag undrar hurdan jag är om man skalar bort alla piller? Är det jag som är lugn, eller är det medicinernas täcke som ger den illusionen? Har något ändrats, eller skulle jag återigen leva i virvelströmmarna om jag tog bort dem? Finns det något "verkligt jag"? Är jag sjuk eller bara missanpassad? Om jag skulle leva i "bara jag", skulle jag vara lika miserabel som förr, eller har jag utvecklats tillräckligt? Behöver jag flyga högt för att vara det där självet? Är mediciner fusk? Är smärta ädelt och karaktärsdanande? Missar jag något? Eller får jag något?

Jag misstänker att det ser glasklart ut för en utomstående. Utan mediciner: frekvent suicidal. Med mediciner: halvt om halvt normalfungerande. Ja, verkligen glasklart. Alltså väldigt svårt att förklara att ambivalensen ändå finns där.

Kan jag vara lycklig utan att vara lycklig? Räcker det med att vara jag? Är sjukdomssymptom jag? Vi bor båda i min hjärna, så hur drar man linjen?

8 kommentarer:

  1. Svåra frågor. Jag brottas också med dem (som du vet). & det svåraste är att jag kan inte acceptera att det inte finns några svar att få. För egen del tror jag att jag förr eller senare kommer att lägga ned all medicinering. För att jag anser att detta är inte jag & jag är inte villig att betala det priset för att leva i det andra kallar normalitet. Men det är mitt val. & jag har ingen annan att ta hänsyn till än mig själv, ingen kärlek som jag vill vårda.

    Jag hoppas att du en dag finner ett svar du är nöjd med. För frågorna lär inte försvinna.

    Kram!

    SvaraRadera
  2. Charlyene - jo, vi är säkert inte ensamma om att undra. Och oavsett mediciner eller inte så tror jag att ens jaguppfattning förskjuts över tid, allt eftersom man upplever saker som greppar tag i en. Är jag fortfarande jag om jag inte accepterar att leva i psykisk terror som jag gjorde förr, det som länge var mitt normaltillstånd?

    Tänk om man kunde köra parallella experiment med kloner av sig själv, ändra på den ena eller andra faktorn och se vad som händer. Men här sitter man och får chansa. Som du säger, frågorna finns kvar.

    Kram!

    SvaraRadera
  3. Ja, dessa frågor är verkligen inte lätta. Frågor utan svar, och som du säger, att för någon utomstående, så är kanske svaret självklart att; visst ska du fortsätta medicinera. Ingen tvekan". Men man kan ändå inte låta bli att undra. Behöver jag verkligen medicinen, kanske klarar jag mig utan, kanske är det bara som ett gift jag proppar i kroppen? Kanske skulle kroppen må bättre utan? Man kan faktiskt inte låta bli att undra. Samtidigt kanske det också finns fördelar med att reflektera och inte bara slänga i sig piller. Jag är just nu inne i ett stort ifrågasättande ang. min medicinering. Ska ta upp det på nästa läkarsamtal. Bäst att inte göra något förhastat.

    Kram på dig.

    SvaraRadera
  4. My - det är nog bra att tänka över sitt beslut, hur man än gör. Bra att du tänker diskutera med din läkare. Sedan måste man inte alltid göra vad doktorn säger, det är ju ens eget liv det handlar om, men det kan vara användbart ändå att få dens perspektiv.

    Kram!

    SvaraRadera
  5. åh så bra skrivet, du tar mina tankar och känslor och gör till ord.

    Jag mår skit, vill ha tillbaka manierna, vill ha lite go.
    Känns som om jag lever i en gråzon, behöver göra så mycket, vill så mycket, rusar i huvudet men medicinen säger STOPP.

    Stor kram

    SvaraRadera
  6. carola - lätt att sakna uppåtsvängarna. Tyvärr (åtminstone för mig) stannar det aldrig där utan det slutar alltid med en elak krasch. Helst vill man må jättebra jämt, men hur realistiskt är det..? Det är svårt att få förnuft och känsla att enas.

    Kram!

    SvaraRadera
  7. kikar in med en varm stärkande kram

    SvaraRadera