Idag saknar jag mina hypomanier så in i h-e. En form av "drogromantik". För mig är de oftast "snälla", euforiska, ok jag shoppar en del och får knäppa idéer som jag dock sällan iscensätter, men mest går jag runt i min bubbla och älskar allt och alla. Och sen kraschar jag och mår uselt, men det vill jag förstås förtränga. Kanske får jag aldrig uppleva himlen igen om jag fortsätter med behandlingen. Men kanske slipper jag också bo på oceanens botten. Är det värt det?
Jag trodde jag var nöjd med att må lagom bra, men nu vet jag inte.
Ah, manins lockelse! Det underbara bubblet & en värld som känns öppen & fri. Önskar också att jag vore där. Såklart utan rastlöshet & ångest, vilket ofta följer på mina hypomanier...
SvaraRaderaKram!
men visst är det så att man kan sakna sina manier! För min del är det jättelänge sedan jag hade nåt "roligt".....Jag är så väldans välmedicinerad så det enda jag ser skymten av den är min dippar. Men inte ska jag sluta äta mina mediciner för att framkalla någon mani, det är inte rättvist inför t ex min älskade man som inte förtjänar att ha en smått hysterisk fru - så jag låter bli och tar mina mediciner för allas bästa. Även om jag saknar min kreativa, explosiva hjärna. Jag får ta till tacka med mitt medelmåttiga liv.
SvaraRaderaJag är inne i en behaglig hypomani tycker i alla fall jag. Mannen min tycker inte det. Pengarna rullar och han är bekymrad. Blir irriterad när han påpekar det. Men jag trivs med att fara runt som en skållad råtta! Imorse vaknade jag av mig själv kl.8 och hade sovit sedan halv ett. Hur pigg som helst. Jag som i vanliga fall sover till elva. Hmmm... Jag låtsas inte se. Jag är alltså helt medicinerad men kanske lite för uppåt medicinerad. Ska till min psykiatriker på torsdag.
SvaraRaderaCharlyene - det är förstås det en drömmer om, att få sortera ut och bara behålla det bästa och glömma resten...
SvaraRaderaKram!
Miriam - jag vet ju också egentligen att jag måste hålla mig till den gyllene medelvägen för allas bästa. Ibland blir jag bara förbannad för att det är så.
SvaraRaderaKram!
Nu är det min tur - det är klokt att lyssna på sina anhöriga, själv har en ofta inte så mycket koll som en själv tror. Även om det känns trist att "uppoffra sig" om en upplever att allt är härligt. Men det kan ju bli konsekvenser som inte är så kul att ta itu med (tomma plånböcker och sånt...) Kanske bra om du snackar med läkaren ändå. Fast jag vet att det kan kännas surt.
SvaraRaderaKram!
åh så jag känner igen mig i det du skriver.
SvaraRaderaI går hade jag lust att spola ner tabletterna i toaletten..
en skrämmande känsla att vara i normal läge som jag är nu, minns inte när jag var där sist..
Obehagligt:)
skickar stor styrkekram
carola - ja det känns så ibland. Fast idag känns det ok att vara normal. Det kommer och går.
SvaraRaderaKram tillbaka!