lördag 13 november 2010

Följdaktligen

Jag har offrat lite på den sociala samvarons altare och gått på födelsedagskalas i Mannens familj. Observera att detta inte betyder en snabb bit tårta, nej det är lunch med vin och öl för den som önskar, sedan kaffe och flera sorters kakor, och lite längre fram på kvällen smörgåsar. Det var i och för sig rätt trevligt, alla är snälla (t.o.m. när jag och ena sonens tjej i vänskaplig anda började diskutera transpersoners rätt att få barn höll sig folk artigt lugna). Jag blir bara som vanligt äckligt trött och lite uppvarvad samtidigt. Mannen fick köra hem mig i förtid, sedan åkte han tillbaka, det är skönt att det går att ordna det så, jag vill ju inte att han ska behöva avstå från att umgås med sin son så mycket han vill. Är det i samma lilla stad är det ju lätt ordnat. Jag stannade ett par timmar längre än jag orkade, men som sagt, det finns ett värde i att uppföra sig hyfsat mot släkt, de ska inte tro att jag inte gillar dem.

Svårt att lugna ner mig nu, det kryper och allt verkar så otroligt viktigt. Måste tvätta handdukar nu, måste synka mobilen nu, måste fylla i lappen för den där jävla prenumerationen på Allt om Mat som jag får för mig att jag ska ha. En är rätt skrattretande ibland. Men skratt är väl bättre än gråt.

6 kommentarer:

  1. Ibland är det ju bra att göra sådana saker. Hoppas bara att du inte får betala ett alltför högt pris.

    Kram!

    SvaraRadera
  2. Charlyene - det är nog ingen större fara. Jag gick innan det blev outhärdligt.

    Kram!

    SvaraRadera
  3. Vilken smart idé att bli hemskjutsad när den stora tröttheten slår in. Önskar vi kunde göra så idag också - ska på besök till mannens syster och jag är redan trött. Kram!

    SvaraRadera
  4. Miriam - det är skönt att ha hittat en lösning, för jag står verkligen inte ut hur länge som helst. Och i det här fallet är det så nära, fem minuter med bilen, eller jag kan gå hem.
    Kram!

    SvaraRadera
  5. Vad bra att du beslutade dig för att gå tidigare från kalaset. Just för att du kände att du fick nog och att du inte orkade mer. Själv har jag svårt med det där, men det är väl något jag behöver träna på. Och nu ser jag ju faktiskt att det är fler här i världen som gör likadant :)

    Kram kram!

    SvaraRadera
  6. My - det underlättar ju mycket att Mannen är med på noterna och stöttar mig, jag behöver bara viska till honom att nu är jag trött så fixar han genast så att jag kan komma därifrån. Och hans släkt börjar väl bli vana vid mig nu.

    Kramar!

    SvaraRadera