Upptagenhet

Disken har fortfarande inte inträffat. Nåja.

Midsommar. Jag känner mig lite lätt vemodig. Nu vänder det. Det har känts så underbart med sommar efter den långa, kalla vintern. Jag har gått omkring var och varannan dag och viskat till mig själv "jag överlevde". Bara tanken på att det åter ska bli vinter får mig att rysa. Men man har ju inget att säga till om...

Hackandet av tänder gör mig galen. Jag hoppas på ett sätt verkligen att det är medicinen och går att göra något åt. Är det bara en plötslig ovana vet jag inte hur tusan jag ska komma åt det, kan inte gå och koncentrera mig på att slappna av i munnen vareviga minut.

Mindre ludd i huvudet idag. Bakvänt, igår drack jag ju vin, inga mängder men ändå. Trött trött trött igår. Igår: Görakaffeätamackapåmedkläderätalunchute(gott!)köpajordgubbar - systembolagethemolastaavinjektionhandlamatplockain - pust - åkaochfixamednyabilensäckaihopframförtv:nframförtv:nframförtv:n - ätamackaätajordgubbardrickabubbel - pånågotsätthållasigvakentillmidnattsnark.
Inget extremt för en normal person men mer än ett dagsverke för mig.

Värdelöshetstillägg

Jag lät förnuftet styra, tog en Stesolid och bad Mannen att ligga bredvid mig i sängen en stund. Vilade kanske en timme, sov en. Var piggare sen, so far so good. Lagade mat, följde med Mannen på läkarbesök. Planerade Göteborg på tisdag. Pyssel pyssel.

Men i skrivandes stund strömmar sorgen in som klorin i mina ådror. Sorg över att jag är så värdelös. Sorg över att regeringen är så värdelös. Sorg över att den internationella finansmarknaden är så värdelös. Sorg över den värdelösa mänskligheten. Sorg över att universum är så stort och jag är så liten. Det vill säga nonsenssorg som inte beror på något särskilt annat än att någonting tyckte att nu är det dags för lågperiod och tryckte på den blå knappen.

Det är inte illa, inte illa alls jämfört med hur det kan vara, mer ädelt svårmod än en akutmottagning i lysrörsbelysning. Inget som inte går att hantera med kaffe och en stor kram.