Glasmosaik

Middagen i söndags gick väl bra trots att jag inte alls var upplagd. Det är ändå kul att träffa Mannens barn. Men oj så trött jag blir av sånt.

Att det ska vara så svårt att ta det lugnt! Måndagen åt jag lunch med Mannen och en person till, och fikade med en kompis. Efter det kände jag mig som en krossad busskur, små flagor överallt, begränsad utsikt, inget skydd mot vinden. Rastlös på det mest obehagliga sättet, satte mig några minuter framför tv:n, gick omkring och plockade med saker utan att egentligen orka göra något, satte mig igen och bankade nävarna i soffan. Kom till slut på att ta fram spikmattan, och det hjälpte tillräckligt för att jag skulle kunna gå och lägga mig.

Men tisdagen ljusnade det lite. Blev på bra humör när Mannen kom hem. Höll mig i övrigt för mig själv, och det funkar ju bättre då, även om det blir alldeles för tråkigt i längden.

Planerar en nyårsresa upp till min mamma, vilket är modigt i sig, även om hon och jag är lite mer på samma våglängd nuförtiden än förr. Men ena sonen och hans sambo följer med, vilket känns tryggt. Har just upptäckt sporten med att jaga SJ:s billiga biljetter - för oss tre blir det minst 4000 kr billigare enkel väg än normalpriset! Helt sjukt.

Hos Psyko H i torsdags gjorde vi en tidslinje över mitt liv. Helvete vad obehagligt det är att minnas, och då menar jag inte bara jobbiga händelser utan överhuvudtaget, själva minnesprocessen, att behöva släpa på gamla jag som man aldrig kan bli av med, att ha huvudet fullt av bilder och associationer man inte har full kontroll över. Det känns som något hotfullt som står tätt bakom ryggen och inte låter sig fångas. 

Jag skulle nog ha valt det blå pillret.