söndag 25 oktober 2009

Ärkepatetisk

(Modifierad version av något jag skrev annorstädes.)


Tänker ibland (läs ofta) att jag inte är sjuk, bara en jävligt misslyckad person. 

Det är en rävsax tycker jag, hur man än gör så sitter man fast. Om jag tänker på mig själv som sjuk så frånhänder jag mig mitt ansvar. Om jag tänker på mig själv som frisk så drunknar jag så mycket i skuldkänslor att inget blir bättre alls.

Ingenting är liksom tillräckligt. Jag har sabbat jobb och utbildningar. Jag har haft ordentliga skulder (och nu rinner pengarna mellan händerna som sand, levde jag bara lite mer oordnat så vete tusan hur det hade gått).  Jag har stamkundsstatus på psykavdelningen. Jag har legat på hjärtintensiven efter överdoser. Jag har alla möjliga randiga kroppsdelar. Jag har ätit mig igenom halva FASS och kan substansnamnen på de flesta psykmediciner. Jag har varit så jävla kataton av ångest att de skickade mig på akut hjärnröntgen. T.o.m. Förnedringskassan anser mig bortom räddning. Jag kan fan inte ens dammsuga. 

Åh, vilket fint litet psykfall. Om jag ser efter har jag nog en stämpel med "Tillhör Region Skåne" i röven. 

Grejen är att inget är nog. Kommer det någonsin vara nog? Jag tänker fortfarande att jag kanske har drömt alltihop. Eller att jag är en ypperlig drama queen som spelar en roll. Vilken föreställning! Sen blir jag förkrossad när jag försöker kliva ur rollen, och det inte går! Jag kan inte styra min sinnesstämning mer än marginellt, trots att jag försöker koppla på mina superkrafter. Jag tänker "mysig hemmakväll" och det slutar med helvetesångestanfall utan att jag alls fattar varför. Jag är käckt fokuserad på att vara en f.d. självskadare och vips sitter jag där i akutens väntrum igen. Jag öppnar boken jag beslutsamt tänkt läsa och kan ändå inte ta in mer än ett halvt kapitel innan koncentrationsförmågan vissnar och dör. Så många små saker som inte borde vara något alls, men visar sig omöjliga. 

Och visst vet jag att jag behöver hitta en balans. Att bara för att man inte är frisk behöver man inte vara sjuk. Se möjligheterna, inte hindren.

Känner mig värdelös för att jag är värdelös på det. Och så är man liksom tillbaka på ruta ett.

Ja, jag gnäller. Har haft ett par jobbiga dagar, idag (inatt) vet jag knappt om jag är upp eller ner, energikryp i kroppen, eufori ena ögonblicket och ångest nästa. Orkar inte. Kontemplerar att ringa dr B på måndag, fast då är jag där, "oj doktorn, stackars mig jag är så sjuk, det kan inte vänta". Ska det vara så jävla svårt att ta sig i kragen, skärpa sig, rycka upp sig? Bli en Riktig Människa.


8 kommentarer:

  1. Jag tänker samma sak. Men jag tänker också att om det vore så, så hade jag nog tröttnat på att aldrig vara fungerande och hittat ett sätt att göra saker annorlunda. Varken du eller jag är korkade, så jag tror att vi vid det här laget hade hittat ett sätt.

    Sjukdomar är luriga. De leker kurragömma i skogen eller ultimate fighting på badrumsgolvet. Men du gör ju inte det här för att det är roligt, eller hur? Du kastar dig inte hit och dit för att du tycker att tvära kast är något värt att ha i sitt liv. Du är drabbad... av saker du inte kan rå över. Och det är trist, sorgligt och det suger. Men så är det.

    STOR kram!

    SvaraRadera
  2. Ojojoj vad jag känner igen mig! Tänker precis likadant...

    *kram*

    SvaraRadera
  3. Charlyene - tack för förnuftiga ord. Jag hoppas jag blir lite förnuftigare själv snart och kan ta det till mig.

    Stor kram tillbaka!

    SvaraRadera
  4. Jag känner igen mig i det mesta som vanligt. Det finns bara två av oss och det är vi.;o)

    Och så en massa andra förstås.

    Ha en skön vecka.
    Kram

    SvaraRadera
  5. Tack snälla, ska nog gå bra =)
    Kram

    SvaraRadera
  6. Du o jag Bloggullet. ;) Och så alla andra som oss...
    Kram!

    SvaraRadera