Fjantångest

S bjuder på upphittade karameller från hjärnkontorets mest dammiga golv:

Folk oroar sig för saker som ska hända, mer eller mindre, de flesta kanske lagom. Jag oroar mig för saker i efterhand. Nu tänker jag framför allt på situationer där jag måste komma ihåg att utföra något eller passa en tid. Skicka in en blankett till Försäkringskassan, betala räkningarna, passa frisörtiden eller hinna med tåget. Oftast är jag bara småneurotisk innan, ska jag ut och resa kanske jag är lätt överspänd, men ändå inom det normalas gränser tror jag. Men så efteråt, när brevet ligger på lådan, internetbanken har processat alla siffror, håret är nyklippt och jag sitter på Öresundståget - då börjar oron mala i kroppen.

Känslan: Tänk om jag inte hinner!
Logiken: Hinner vadå? Du sitter ju här i lugn och ro.
Känslan: Om jag inte hinner med tåget.
Logiken: Men du sitter här i ett tågsäte, kolla.
Känslan: Jag kanske bara drömmer. Jag kanske egentligen sitter hemma i soffan och har missat tåget.
Logiken: Hallåååå, känn golvet under fötterna, känn skakningarna från rälsen.
Känslan: Aaaargh, jag hör att du säger att jag sitter på tåget, men jag känner ju att jag måste skynda mig om jag ska hinna med, att jag nog kommer att missa det. 
Logiken: Du är fan hopplös att snacka med!

Det är två veckor sen nu vi var i Berlin och jag känner mig fortfarande osäker på bussresan hem. Trots att jag bevisligen är hemma.

Vissa hjärnspöken kan man ändå se en poäng med, men detta verkar bara ganska korkat.

Vi har köpt en omgång mattallrikar så vi kunde kasta några gamla kantstötta. Det är jag som är boven. Slår ofta sönder porslin när jag ska diska eller plocka undan. Jag tror inte att jag egentligen har så kass koordination, men ibland orkar jag liksom inte hålla koll på var jag har kroppen. Så sitter jag nu här med en blåslagen lilltå (kroppsdelen man totalt ignorerar tills man gör illa den).