lördag 12 december 2009
Morfeus
Sover 8-9 timmar. På natten. Sen vaken hela dagen. Om och om igen, vardag som helg. Den sortens regelbundna livsföring som man tror är någon folkhemsarkitekts våta dröm. Jag blev lite lyft när jag såg soluppgångsfärger på himlen, tills jag insåg att det är ju fan snart vintersolstånd. Det känns så ovant att inte nattsudda. Alls. Jag kan inte riktigt betrakta det som någon annat än ett temporärt tillstånd, för det är ju inte jag. Kanske kan det bli jag, om det pågår tillräckligt många år? Konstig tanke.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Vi får väl hoppas att det är ett övergående tillstånd då. Det skulle ju inte vara trevligt om du behövde gå omkring och känna att det inte är du i flera år, innan det internaliseras.
SvaraRaderaKram!
Hmm, det är väl egentligen (om jag tillämpar den minsta logik på situationen) bäst om det fortsätter så här, för sömnen påverkar mitt tillstånd jättemycket. Nu är jag i ett neutralläge, varken upp eller ner, även om jag fortfarande har diverse knäppheter för mig. Det är avsevärt tryggare än bergochdalbanan. På många sätt uppskattar jag det också, det är bara något med förändringen i sig som skaver, tröghetslagen i våra psyken. Jag vänjer mig nog.
SvaraRaderaKram!
Men det är väl bra om du sover på natten och är vaken på dagen? Inte det värsta man kan tänka sig.... Jag tror det kan bli en del av dig - om du vill förstås. Kram
SvaraRaderaÄsch, jag vet ju att det är bra, tror bara jag saknar hypomanierna som hänger ihop med sömnlösheten (och praktiskt nog förtränger jag att det kan vara jobbigt också). Har blivit av med två av mina destruktiva vanor på samma gång, självskadande och avsiktlig sömnbrist, saknar kickarna om jag ska vara ärlig. Identitetskris. Det löser sig.
SvaraRadera