The Stairway to Heaven är riven nu. Bokstavligen alltså, en trappa som ledde över järnvägen till psyk. Den var skranglig och trästegen murkna, det känns som om jag nött ut dem under alla år. Någon gång stått där på toppen och undrat om man ändå borde klättra över räcket och kasta sig ner på kraftledningen. Någon gång så darrig i benen och suddig i blicken av tårar att jag måste sätta mig ner halvvägs. Någon gång i överenergiskt rus skuttat uppför två steg i taget. Någon gång hållit krampartat i ledstången, rädd att falla.
Nåväl, nu är det tunneln som gäller, nu får man gå på djupet.
Om några månader behöver jag i vilket fall inte bekymra mig om framkomligheten som gångtrafikant, då har jag avslutat terapin och kommer kanske bara till psykbygget 1-2 ggr om året för en läkarkoll. Om allt funkar. Det kan jag tyvärr inte luta mig tillbaka och tro på. Även om jag tycker att livet är rätt ok just nu (så länge jag tar det j-t lugnt) så känner jag hur jag hela tiden håller emot, slätar till, stoppar in utstickande hörn och kanter. Under ytan är det ingen idyll, det liknar en bild jag minns från någon gammal bok om livet i ett urtidshav, med alla sorters taggiga, kantiga, tandvälförsedda monster som misstänksamt glor på varandra. Det är nog bara att acceptera.
Tycker du att din tid i psykvården har hjälpt? Personligen är jag lite orolig för att om några år stå och känna att det inte har gjort någon skillnad alls... Så jag är nyfiken på hur du har upplevt din tid!
SvaraRaderaKram!
Charlyene - i och med att det är så lång tid (10 år) är det mångfacetterat. En har ju mött både bra och dåliga personer och situationer.
SvaraRaderaSedan tycker jag att S problem är problem i pluralis. När det gäller personlig utveckling och mognad, förmåga att hantera jobbiga situationer, posttraumatisk stress, så tycker jag det har blivit klart bättre. Där tycker jag terapin har hjälpt en hel del, men också stöd från Mannen och vänner och egna ansträngningar, över så lång tid går det ju inte att sortera ut vad som är vad. Men även om det kan vara lugnt i vardagslag så är jag fortfarande överkänslig om något udda händer.
När det gäller det bipolära så är det ok just nu men när medicineringen sviktar det minsta så finns det där och väntar på en. Och det är ju inget jag blir av med, inte heller koncentrationssvårigheterna som det verkar. Så det blir kanske inget "före" och "efter" psykvården för min del, jag misstänker att jag får tugga piller resten av livet, och det finns en risk för skov trots medicinerna, det är väl det jag är mest rädd för. Senast gången jag var inlagd i våras var oerhört obehaglig, att tappa kontrollen just när man började tro att det var lugnt.
Har jobbiga minnen av att vara psykfall, men jag har också väldigt jobbiga minnen av tiden innan jag hade kontakt med psykvården och mådde dåligt och uppförde mig konstigt. Jag kan bara spekulera i hur livet hade varit om jag inte sökt vård, men jag tror allvarligt att det trots allt hade varit mycket sämre. Ja, vårdpersonal kan uppföra sig chockerande okunnigt och nedlåtande ibland, men jag har ändå blivit mycket värre behandlad av "civilpersoner" när jag mått dåligt. Att tro att jag bara ska klara mig själv utan psykvård är inget alternativ för mig, även om jag drömmer om det ibland.
Kram!