måndag 3 maj 2010

Epilog

Jag tror det bästa just nu är att jag känner att i samband med den här psykvistelsen så fanns det mycket samförstånd mellan mig, min läkare och personalen. Jag blev inlagd frivilligt, jag förstod och var med på de åtgärder som vidtogs, jag kommunicerade och blev bra eller åtminstone ok bemött, jag blev utskriven när jag ville och med min läkares godkännande. Jag fick själv godkänna eller t.o.m föreslå medicinändringar. Vad jag sa vägde tungt när det bestämdes om min rörelsefrihet, det kändes som om de (särskilt min läkare) litade på att jag var sanningsenlig.

Självklart finns det de vanliga negativa sidorna av att vara inlagd, den gränslösa tråkigheten och att man måste vänta till ett visst klockslag för att få sitt morgonkaffe, att visa hänsyn till rumskamraten och dela toaletten, be om lov för allt. I det stora hela är jag ändå glad för den här tiden, de hjälpte mig att hålla mig vid liv och ifrån allvarligare skada. Jag känner att om det blir kris igen så finns den här möjligheten.

Sedan är det (givetvis) så att "min" psykenhet hotas med nedläggning, allt ska centraliseras till närmsta större stad sägs det...

2 kommentarer:

  1. Det låter som en bra vistelse ja, under omständigheterna.

    I jämförelse med tidigare, var det lättare för dig den här gången att inse och kommunicera dina behov?

    SvaraRadera
  2. Rebecca - jag tror att en starkt bidragande faktor var att förra gången jag var inlagd, för ett år sedan, och hade dygnet-runt-vak, så var det särskilt två i personalen som tog initiativ till att sitta och prata långa stunder, visade genuint intresse. Jag har ofta varit skygg tidigare, rädd för att få höra fel saker så att allt skulle kännas värre, och jag hade också sådana tidigare upplevelser av missförstånd och ibland ointresse. Men den där gången blev jag äntligen tryggare.

    Nu har jag också varit tillräckligt många gånger på avdelningen för att få lite känsla för vem i personalen det kan funka att vända sig till. Har även utvecklat mer av den livsnödvändiga psykpatient-konsten att visa milt överseende mot den stackars mindre vetande personalen. ;)

    SvaraRadera