Slutsträcka

Två terapisessioner kvar nu. Väl att bemärka så har jag gått i terapi i närmare ett decennium (ja ja, jag vet, psykodynamiskt dravel och allt det där). Känns... märkligt. Det har (självklart efter så lång tid) blivit en integrerad del av min vardag. Nu har jag inte riktigt någon referensram för hur man avslutar. Det är lite som att göra slut med en partner eller en vän, fast ändå inte, jag har ju inte varit förälskad, vi har inte varit vänner. Kanske mer som att flytta, förändra sitt läge geografiskt eller mentalt.

Även om vi kanske inte hållit på längre för det, så hade det känts lite bättre om beslutet fattats av mig och Psyko H istället för av en landstingsadministratör.

Men nu är det som det är.

Hade det varit riktigt angeläget hade jag kollat på möjligheten att fortsätta på hans privata mottagning, men det kostar förstås skjortan. Så starkt känner jag inte behovet nu. Nej, det ligger någon sorts bra utmaning i att stå på egna ben. Visserligen har jag aldrig haft ett sånt förhållande till Psyko H att han har hållit mig under armarna när det blåser, men det har ändå varit en trygghet att ha någon utomstående att vända och vrida på saker med. Så stor skillnad kommer inte det här att göra om jag krisar, men i tiderna däremellan, när jag försöker navigera rätt i livet, så kommer jag nog att känna en saknad. Lite saknad men inte katastrofkänsla. Och någon gång måste man sätta punkt.