Komihåg

"Jag hinner i god tid" blev "Oops, ute i sista stund" när det gäller tågbiljetterna för helgen. Glömde det där med Kristi Himmelsfärd. Men på sista tåget fanns det sittplatser kvar, tack och lov. Att stå i två timmar känns inte särskilt attraktivt.

Resaresaresa. Längtar, men är lite spänd i axlarna. Det får inte rubba jämvikten för mycket. Jag är lite skakad efter den senaste inläggningen, precis som jag var efter den förra och sen glömde bort. Förlorad kontroll. Känner hur det sprattlar till ibland under ytan. Hajar, havskatter. "Tro inte att några piller kan ta död på oss." En rysning längs ryggraden. Jag är min egen värsta fiende, som det heter. Men det händer ibland att jag är min egen bästa vän. Sköter mig, som det så torrt kallas.

Lite, lite dyslektisk är jag allt igen. Så, nu har jag en medicinbiverkning att stoltsera med. Förra gången gick det över så jag rycker på axlarna. Även om det är en sorts uppenbarelse att inse att folk lever och frodas utan att kunna stava till parallell (och nu förstår jag varför det finns inbyggd stavningskontroll i var och varannat program).

Regnet slår ner körsbärsblommorna i parken, flingor på marken. Jag är ändå på något sätt nöjd bara över att kunna snedda över gräsmattan utan att pulsa i snö. Hellre blomblad.