tisdag 24 juni 2008

Välvilja

Blev lite ovanligt tjurig idag. Insåg till slut att det nog hängde ihop med en allmänt förhöjd spänningsnivå för att jag inte fått besked från FK än. Min ersättningsperiod tog slut i maj och det är måttligt kul att helt och hållet leva på Mannen, hur snäll och generös han än är så är han inte precis gjord av pengar. Dessutom är jag löjligt telefonrädd, åtminstone när det gäller myndigheter. Hade FK haft något kontor kvar man kunde gå in på och fråga hade jag kanske gjort det, men sådana kontor verkar tillhöra en svunnen epok. Mannen ställde återigen upp som riddaren på den vita hästen och ringde åt mig (dessutom som nr 122 i telefonkön!) Jo, jag hade nog gjort det själv annars till slut, men det hade kanske tagit en vecka till att samla mod. Var rädd att mitt ärende skulle ha hamnat i någon semesterledig persons hög, men de sa att det höll på att handläggas just nu så jag lär få svar snart tack och lov. Även om svaret blir ett blankt nej, sånt vet man ju inte i dagens läge, så vill jag ha besked. Osäkerhet tacklar jag inte så bra, vill ha förvarningar, kunna ställa in mig, sätta på mig mitt pansar om det ska gå åt helvete.

Min mamma har gradvis blivit mer tillgänglig på senare tid. När hon ringde idag beklagade hon att vi bara sågs en rätt kort stund när de var här nere nyligen, och det lät ärligt menat. Hon vill att jag kommer upp till Varberg i höst när hon och hennes väninna är där. Jag kan ta det bättre också, inte lika mycket gamla förväntningar som kommer upp, känner mig lite mer avslappnad.

Såg dokumentären på SVT1 igår som var gjord av en kille som växt upp inom Guds Barn/Familjen där han intervjuade flera andra med samma bakgrund. Få saker gör mig så illa berörd som ondska som utövas med goda avsikter. Ack så vanligt, en del av livet, vem har inte gjort sig skyldig till det någon gång? Men hur kan man acceptera att livet är sånt? Ett otäckt ögonblick på slutet när han talar med sin mamma på telefon, mamman som i princip övergivit honom och låtit honom utsättas för allt möjligt, när hon säger att hon ska förlåta honom. Hon låter som om hon verkligen menar det. Hur blind kan man vara, får man vara? Måste man vara? Gör vi alla vad som helst för att upprätthålla vår bild av verkligheten? Nej, jag får inte ge upp inför cynismens krav på att få tolka livet. Måste hålla fast vid tanken att goda avsikter visst kan leda rätt. Iallafall ibland. Upprätthålla bilden av livet som levbart.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar