Ett märkligt fenomen, när livet lugnar ner sig så kan det värsta dyka upp i skallen utan förvarning. När man slutar springa hinner minnen ifatt. Mer koffein nu, mer koffein. Den här morgonen har innehållit ekon från en annan morgon, en tidig morgon, gräsdoft, duggregn, blått nylonrep, brytbladskniv. Tur att det var en sån dålig och kall sommar, händerna styvnade i det isande regnet, saktade ner förloppet i slowmotion tills det stannade. Några dagar senare dog L.
Lite underligt att jag kan känna skräck och saknad samtidigt. För bara någon dag sedan kände jag ren lättnad över att slippa blodet. Nu vet jag inte... inte så att jag verkligen skulle göra något, men det går inte att backa tiden, jag kan inte glömma bort upplevelsen.
Önskar jag kunde trolla bort det senaste ärret, underarmen av alla ställen, och såna ärr som tar ett år att blekna.
Fick en tanke om att jag skulle vilja fota mig hos ett proffs, ja inte armarna då utan någon sorts porträtt. Se min kropp utifrån. Skulle vilja ha ett schysst foto av Mannen också. Något att hålla i när man är 80 och sitter på hemmet.
Ska dricka mer kaffe, mer och mer, det tröstar mig och gör mig lugn.
Min mammas granne har en skrattmås som kommit varje dag om sommaren i 9 år för att tigga fisk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar