En jäkla massa ointressant skit om mediciner
Jag har en ask av varje aktuell medicin i ett köksskåp och resten av samlingen i sovrummet. För knappt två veckor sedan transfererade jag en ny ask Abilify från sov till kök, jag minns för det var den sista jag hade och noterade att jag behövde nytt recept.
Använder dosett, som jag laddar söndag kväll eller måndag morgon, beroende på lathetsnivån kvällstid. Och jaha, idag när jag öppnar skåpet så står den där, en helt oöppnad ask Abilify. Jag har gått utan hela förra veckan. Inte avsiktligt. Och jag brukar oftast inte slarva. Men tydligen har jag gjort det nu. De tabletterna är så yttepyttesmå att de faktiskt är lätta att glömma bort när man ser tabletthögen i handen.
*så tänds lågenergilampan*
Rent teoretiskt skulle det faktum att jag tvärt tagit bort en hög dos av en medicin som ska dämpa humörsvängningar och stävja hjärnskräp (typ vanföreställningar) kanske kunna bidra till att jag just nu har humörsvängningar och hjärnskräp. Rent teoretiskt alltså. Eller så är det bara ett mindre gudomligt sammanträffande.
Och så kommer vi till slutklämmen: men då är det väl bara att börja ta sin lilla medicin då? Be mig inte att förklara, men jag är skräckslagen. Tyst och stillsamt skräckslagen. Om jag börjar ta piller, vilka kommer jag att ta och hur många, jag vet inte, jag har tappat kontrollen. Jag får "tankespår" i hjärnan om att det är meningen att jag inte ska ha denna medicin, och inga andra mediciner heller. Känner mig fruktansvärt barnslig som inte kan hantera en sån enkel grej.
Ska till Syster C idag. Det bär mig emot något ofantligt men jag ska försöka bekänna färg. Om det nu gör någon skillnad.
Mhm, det där med att bekänna färg är inte alltid det lättaste. Jag slutade för ett par dagar sedan avsiktligen på eget bevåg med att ta min medicin. Varför jag beslutade mig om det minns jag inte men jag känner mig som ett trotsigt småbarn. Läkaren vill sätta in Litium vilket gör mig rädd och än mer trotsig. Vill inte ta några mediciner alls och nu har jag börjat att intala mig själv om att jag antagligen inte alls är bipolär 2 utan kanske bara har ADHD:n. En ADHD som är omedicinerad och tänk om det bara är den som spökar....Ja nu bjöd jag på ett inblick i mitt huvud helt utan att du ens behövde fråga skratt och det är dessutom helt utan relevans till ditt inlägg.
SvaraRaderaVille nog bara säga att vi kan börja dagis ihop du och jag *blink, blink*
Kram
Haha, vi får väl ha gula skyddsvästar så de inte tappar bort oss när vi vimsar omkring. ;)
RaderaDet är väl visst relevant, medicin eller ej medicin brukar vara en evig fråga för folk i liknande situation som oss (vare sig det är exakt samma diagnos eller ej). Jag vet ju dessutom hur himla sjuk jag kan bli utan mediciner men ÄNDÅ... Man vill inte tappa bort sig själv genom kemi, men sen när man mår dåligt så kommer man och klagar, snacka om att aldrig bli nöjd. ;)
Var så ärlig som du kan när det gäller ev. diagnoser, studera dig själv bakåt i tiden så du inte bara hamnar på fel spår när det gäller behandlingen. Men det är inte lätt. Önskar dig lycka till!
Kram!
De där tankespåren låter jäkligt jobbiga. Och så var det det där med att ta medicin eller ej... Denna jäkla röra. Jag hoppas att Syster kan hjälpa dig få lite klarhet i allting. Och att du slipper vara så skräckslagen.
SvaraRaderaKram!
Syster C var faktiskt hjälpsam. Och jag har sovit en stund och mår lite bättre.
RaderaKram!
Men tror du inte kanske just Abilifun kan hjälpa dig ur tankespåren? Den är ju bra på att ta bort hjärnskräp. Jag märker fort när jag slarvat med den.
SvaraRaderaHoppas du orkar bekänna färg idag!
Kram
Jo, på en nivå vet jag att det är för att jag klantat mig som tankarna kommer tillbaka. Och ändå är det en kamp. Finns det en logik däri så är den väl dold...
RaderaMen jag var ärlig idag!
Kram!