Prognos

Väntar otåligt. På att det ska bli dags att väcka Mannen, på att komma iväg till den där jävla avdelningen som jag är osynligt bunden till, på att det ska bli vardag igen och affärerna öppna så jag kan ägna mig åt någon form av ohämmad köporgie (jag tillåter inte mig själv nätshopping just nu i ett rätt löjligt försök att verka dygdig). Jag längtar efter att vada i strandkanten, alldeles för tidigt och kylslaget men underbart, och åka till Göteborg och alla "mina" Göteborgare, och jag längtar till den dag då jag alltid kommer känna mig så här energisk och göra en massa saker hemma och bland folk utan att det ska vara något märkvärdigt med det, och läsa, och kanske t.o.m. skriva (fast det blir väl mest inköpslistor då). Och inte sova. Och inte behöva ta hänsyn till dessa jävla begränsningar utan bara göra. Jag vill jag vill. Jag vill att mitt förnuft och min känsla ska gifta sig och skaffa barn ("Vishet" och "Glädje" och kanske sladdisen "Sinnesro") och bosätta sig i en renoverad sekelskiftesvilla med kakelugnar och äppelträd här i min omfamnande hjärna, och sen ska vi leva lyckliga i alla våra dagar.