Själsupplevelse

Nu framåt kvällen sätter rastlösheten in. Känslan av att något måste hända, och att detta något med nödvändighet måste vara något annat än det man just håller på med. Är dessutom lite trött och orkar inte ta itu med något på riktigt.

Längtar till imorgon. Fasar för imorgon. Ska tillbaka till psyket. Det troligaste scenariot är att jag får träffa läkaren och blir utskriven. Nu när jag varit hemma på permis ett par dagar känner jag djupt hur mycket hellre jag är hemma. Och det borde ju gå, även om jag bara varit hyfsat stabil i två dagar så kan jag inte bara gå där och skrota och vänta på att något elände eventuellt ska inträffa. Men så kommer då den där skrockfulla rösten fram och kraxar om alla tidigare gånger jag misstagit mig på min sinnesjämvikt. Jag vet att Mannen litar mycket på att jag själv vet vad jag behöver, tyvärr känner jag mig inte alls lika övertygad. Nåväl, jag får sova mycket inatt så det går fort, vill bara ha ett slut på detta.

Efter-psykbryts-sorgen börjar infinna sig. Inte depression, men ett vemod över att saker blivit som de blivit. Idag känslan av att antagligen inget avgörande hade kunnat göras annorlunda, jag har fått stöd, jag har fått mediciner som funkat temporärt och tagit bort det mest akuta, jag har inte tvingats till något. Ändå har det varit så plågsamt (och någon dag då och då, himmelskt). Förvirringen. Vad i allt detta jag upplevt är jag? Vill ha min själ tydligt inringad, i en låda, kanske en brudkista från Ljusdal. Inte dessa spretiga trädgrenar som hela tiden växer och vissnar. Nej nej, jag vet att en låda inte vore bra för mig, hårt och begränsande, jag vet att jag ska sträva att efterlikna trädet. Det är mycket jag vet att jag borde.

När jag känner mig feg och karaktärssvag upprepar jag som ett mantra: jag har iallafall slutat röka. Har man slutat röka är man någonstans en god människa, eller hur Aftonbladet? (och det var 25 år sen men det räknas väl ändå?)