söndag 20 oktober 2013

Kvällskvisten

Jag tragglar mig framåt. Idag skulle Mannen iväg på ett par timmar och då kändes det lite otryggt att vara ensam hemma, så jag gick lite på stan (vi har en enda söndagsöppen affär, Åhléns) utan att handla något, bara som tidsfördriv, och så tog jag en lång fika. Det känns som om jag borde sätta upp skyltar runt om i huset: "spela normal", och likadana lappar i fickorna. Så banalt. Mellanmjölk och frukostknäcke. Som om "to be or not to be" inte ständigt ekade i något hjärnskrymsle. Jag tappar proportioner och äter ständigt, plus tre kilo på en dryg vecka. Så länge jag får plats i likkistan så, hahaha.

Men jag kämpar faktiskt emot, på mitt lilla sätt. Diskar, klär på mig, går ut, spelar WF, ser av och till på tv:n, ringer en son och min mamma och försöker låta som vanligt, lyssnar på icke-depressiv musik, försöker tvinga in tankarna på ofarliga spår.

Ja, det går ju sådär. Men jag är inte riktigt illa däran. Det är nog tålamod som gäller.

10 kommentarer:

  1. "Spela normal" är ju inte lätt. Tänker på dig och hoppas (som alltid) på förbättring och lugn.

    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har mer hjälp av storsläggan Stesolid än jag vill erkänna. Ångesten försöker klösa men halkar av, åtminstone så pass att den inte verkligen fäster och bygger bo. Jag är mer låg på ett ledset sätt, men det allra farligaste (vanföreställningar o.s.v.) har hållit sig borta.

      Tack för dina vänliga tankar, de känns ända hit ner!

      Kram!

      Radera
  2. Bra att du kämpar med att upprätthålla det normala. Det är ju milt uttryckt lättare sagt än gjort. Hoppas du snart mår bättre!

    Kramar.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, jag vågar helt enkelt inte ge efter för de svartare impulserna för jag vet inte var det skulle sluta om jag väl släpper efter på spärrarna. Ja, det är jobbigt men det faller under kategorin livräddning, och med en förhoppning om att det snart går över (svårt att komma ihåg i stundens hetta men jag brukar faktiskt inte vara deprimerad i mer än några veckor).

      Hoppas att du också ska må bättre snart.
      Kram!

      Radera
  3. Långa fikastunder gillar jag, allra helst nu när jag inte kan göra så mycket annat. Jag försöker att inte ta smöriga wienerbröd, munkar med glasyr och fyllning, kletiga kladdkakor och kolagrottor. Försöker!!!!
    Du är verkligen en kämpe måste jag säga. Även om du ibland vacklar till och tar ett steg eller två bakåt så kommer du flera steg framåt varje dag.

    Måndagskram :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Toscabakelser då? ;)

      Jag vet inte om jag är en kämpe, jag är bara lite envis ibland, och försöker ta in flera sidor av saken för är det något man blir när man blir deppig är det enkelspårig. Så jag försöker iaf lite att vidga mina vyer även om det blir på nivån "köp mer tvättmedel för du kommer att leva i nästa vecka också och då behövs det rena kläder". Djupt filosofiskt ;)

      Kram tillbaka!

      Radera
  4. Svar
    1. Tack! Vi kämpar båda två!

      Radera