Klart jag inte kunde vänta med att hämta paket, men jag var åtminstone intelligent nog att ta med en ryggsäck som paketet fick plats i. När jag nyss lämnat Coop ringde Mannen (som jobbar), han var i stan och skulle ta en fika, så jag vandrade ner till Espresso House istället för hem. Kanske är det lite fånigt, antar jag, men jag tar chansen att få se honom en stund när han jobbar, trots att han sedan kommer att vara hemma tre dagar på raken... Mina nyhämtade tröjor fick godkänt och nu snurrar de i maskinen.
Grannen klipper gräset och en envis fluga surrar omkring. Ibland hajar jag till över att det är så tyst i mitt huvud. Det kommer nog ta rätt lång tid innan min förhöjda beredskap går ner på noll. Tankar som "jag kanske tar en överdos nästa vecka" eller "nästa psykos kommer snart" - jag kan inte riktigt tro på att jag kommer slippa undan. Och det vet ju ingen. Men jag får försiktigt uppfostra mig själv till att inte måla fan på väggen.
(Hjälp så illa jag skriver idag, fingrar och bokstäver flyger åt alla håll, jag får dubbelchecka och trippelchecka allting. :/ )
Det blir väl gammal vana att gå och vara i beredskap. Iaf för mig... Det är ju svårt att låta bli när saker ständigt händer.
SvaraRaderaÄr du också en sådan som tvättar nya kläder på en gång? Jag trodde jag var ensam om det. :)
Kram!
Charlyene - jag tvättar alltid nya kläder. Kan ju finnas kemikalierester och överflödig färg. Eller bara damm. ;)
SvaraRaderaKram!
Kaffe är livets dryck...
SvaraRadera"Förhöjd beredskap" är även en av mina följeslagare.... envis som f*n. Fortsätter med terapi o mediciner (paniksyndrom är min inneboende)
Hej Fröken Hulda, välkommen!
SvaraRaderaJag antar att knepet är att vara ännu mer envis! ;) Hoppas vi slipper ifrån det eländet snart.
Har lärt mig att leva med eländet. Mycket kan försvinna med hjälp av terapi och medicin, men jag har även förlikat mig med att det troligen är en del av mig oxå... Efter det funkar det något bättre.
SvaraRaderaKram & tack för fina ord inne hos mig!
Fröken Hulda - ja, på något sätt vänjer man sig. Jag måste ju som de flesta bipolära ta mediciner för att fungera, och det känns bittert ibland, men det är ändå bra att de finns. Skönt att du ändå får viss hjälp, även om inte allt blir perfekt men när blir livet perfekt?
SvaraRaderaKram!
Livet SKA inte vara perfekt. Det ska vara flexibelt och ibland lite impulsivt. Det får ju inte bli långtråkigt. Jag kan inte i min vildaste fantasi förstå vad din sjukdom innebär eftersom jag lider av en helt annan (osynlig) sjukdom... men jag vet vad det är att lida av nåt som inte syns!
SvaraRaderaFröken Hulda - osynliga sjukdomar har sin egen problematik. För mig är det svårt att förklara att man inte kan planera så mycket för om två veckor kanske jag är galen... En får gilla läget. Man får åtminstone vara med om märkliga saker som breddar ens erfarenhet!
SvaraRaderaKram!
Planering ÄR ett dilemma. Även om jag inte blir "galen" så kan jag få en panikattack precis när som helst. Ingen större hit inne på ICA när man får kasta korgen och springa ut. Medicinen hjälper alltså inte hela vägen.
SvaraRaderaKram
Fröken Hulda - nej, tyvärr fixar inte medicinerna allt, man får slita rätt mycket själv också. Får väl hoppas att vi går mot ljusare tider!
SvaraRadera