måndag 9 maj 2011

Talangjakt

Idag känns det som om våren tagit slut och försommaren tagit över. Nåja, i några dagar iallafall. Jag har luktat på nyutslagna syrener och ätit kulglass.

Åh, vad jag önskar att jag vore speciell, talangfull, värd att beundras. Men jag önskar det tydligen inte tillräckligt för att gå ut och göra något beundransvärt. Hmm. Jag gjorde en liten insats för 10-15 år sedan, men det är över och glömt (åtminstone försöker jag glömma). Nu sitter jag bara här som en icke-vis buddha och mediterar över tomheten. Nej, jag känner mig egentligen inte tom inuti, mer tom utanför. Svävar i rymden.

Skit också, på sista tiden har den här beiga tillvaron börjat störa mig mer och mer, men jag orkar inte göra något åt det.

Det är åtminstone försommar.

10 kommentarer:

  1. Jag önskar också att jag var talangfull, värd att beundras. Att jag är speciell det tror jag, speciellt snurrig.... På sista tiden har den beige tillvaron börjat störa mig också. Jag tror det beror på alla mina mediciner så jag känner mig väldigt inträngd i ett hörn. Så här kommer livet att vara - beige - iallafall så länge jag äter mina mediciner. Så det är ingen större framtidstro. Men kulglass och syrener kan ju göra så att det är värt att leva ett tag till...

    SvaraRadera
  2. Hej vännen. Var länge sen. Är här och tittar till dig ibland men inte lämnat något spår efter mig. Sorry för det.
    Nu kommer den underbaraste årstiden av dom alla men givetvis så åker jag på en förkylning lagom till det, så det där med dofter har jag inte så mycket för just nu. Men så fort näsan har fria vägar så ska jag snida sommar :)
    Ha en bra dag/kväll. Kramkram

    SvaraRadera
  3. Vi önskar väl alla att vi vore beundransvärda. Det räcker liksom inte att ha överleva med psykisk sjukdom och alla andra vardagsbekymmer. Själv skulle jag vilja skriva böcker, men kommer sällan mer än ett par rader. Eller ett par kapitel som mest. Det är kanske därför som jag vill ha manin? För att det är då jag åstadkommer saker, saker som jag sedan slänger i depressionens nedsvärtande... Oh well. Jag tror aldrig att jag kommer att acceptera mina tillkortakommanden fullt ut. Men jag hoppas att du får njuta av försommaren! Det gör iaf jag.

    Kram!

    SvaraRadera
  4. Miriam - lite speciella är vi nog. ;) För mig är det också säkert kopplat till medicinerna, och det känns jobbigt att veta att riktigt bra kommer det nog aldrig att bli, för utan medicinerna blir det ohållbart.

    Men dödslängtan har jag inte och det får en väl vara glad för.

    Kram!

    SvaraRadera
  5. Maria - hej där, kul att se dig. Jag letar upp din blogg, tappade bort dig på vägen.

    Hoppas du får luktsinnet tillbaka nu för det är rätt tid för det.

    Kram!

    SvaraRadera
  6. Charlyene - jag har flera gånger råkat ut för att folk tyckt att jag skulle skriva en självbiografisk bok (inkl. min förra psykolog). Tanken känns skrattretande, varför får folk för sig sånt? Men det är klart, kan man sprida sina ord hej vilt på nätet... Får jag ett hypomaniskt halvår så... ;)

    Kram!

    SvaraRadera
  7. Tänk vad många av oss som går runt och önskar att man vore speciell, och särkilt bra på någonting. Och tänk om vi istället kunde försöka nöja oss med att det är ok att vara som man är? Att man faktiskt kan vara speciell för andra människor, även om man själv känner sig grå och tråkig ibland....

    ...och från det ena till det andra. Visst är det underbart med försommar :)

    Kram!

    SvaraRadera
  8. ja den här beiga normala livet är inte skoj:)
    Jag vill ha regnbågens alla färger och lite partaj.

    Kram goaste du

    SvaraRadera
  9. My - lite speciell i vardagen - ja det är vi nog ändå. :)

    Försommaren är bäst!

    Kram!

    SvaraRadera
  10. Carola - regnbågar och soluppgångar och solnedgångar och stjärnfall :)

    Kram!

    SvaraRadera