Det är inte så kul och positivt, jag blev inlagd av en anledning.
Från första dagen av inläggningen (2009-04-27):
Mannen sa i bilen "säg nu inte för mycket så psykologen blir orolig". Ibland är han riktigt snitsig på reversed psychology. Jag sa tillräckligt mycket, Psyko H blev orolig, och här är jag inlagd. Rött vak t.o.m. Tjoho. En alldeles egen personal som beundrar bara mig. Allt som saknas är paparazzi i buskarna utanför psykporten.
Fan fan fan hur kunde jag hamna här igen? Jag mår inte ens dåligt, jag är bara knäpp, galen, rubbad, jävla miffo.
Och nu ser jag på min handstil att jag mår konstigt, den är spretig, ojämn, arg kanske, ledsen, nja, för vass för det. Jag vill ha min dator, min förlängda arm, min förlängda hjärna. En hjärna skulle verkligen inte skada just nu. Min vill jag inte ha.
Självmordstankar, metod, datum. Vet inte om jag vill eller inte. Kanske måste jag oavsett.
Tänker. En lite överskattad sysselsättning. Särskilt 3 på morgonen på en psykavdelning. Skulle jag kunna sova om jag bara la manken till? Sömnen som prestation, distriktsmästerskapet i djup slummer. Jag blir påhejad av professionellt ombryende sjuksköterskor med Propavan och akupunkturnålar i sportbagen, kanske har de anabola steroider där någonstans också. Jag blir obstinat. Kom inte här och rör min sömnlöshet, mitt tänktänktänktänk och upplevelsen av den oändliga men alltid framskridande natten, alla paradoxers tid och otid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar