Äntligen har vi blivit av med åbäket i vardagsrummet, någon sorts köpmansskänk i furu som tv:n stod på. Säkert fin i rätt sammanhang men bara klumpig i vårt trånga rum (hälften av vardagsrummet är Mannens kontor, han har en egen firma också). Mannens äldre son hjälpte till att bära ut och köra iväg till stället vi får förvara den på i väntan på ev. försäljning. Där blev det att hälsa på släkt. Efter detta kände jag mig som vanligt orolig och utschasad. En obehaglig blandning av kryp i kroppen och trötthet. Mannen har halvvägs monterat den nya tv-bänken, jag står bredvid och räcker över spikar. Könsstereotypt så det förslår, men han är son till en timmerman och det är bara att konstatera att det är inte jag (min pappa var spionchef, sant).
Sus i huvudet. Det susar i säven. Märkligt, på kanten, ingen anledning. Jag är tjockt vadderad av kemikalier, men ibland petar verkligheten/overkligheten hål på bubblan. Just nu susar universum-programmen runt i skallen (jag såg på ett till, om solsystemets utveckling). All veckotidningsvacker grafik. Känslan i kroppen: jag är förbunden med allt detta storslagna. Jag är stjärnstoff. Tar jag död på något förunderligt när jag piller-anpassar mig? Vad är självbevarelsedrift och vad är feghet? Backar ändå undan, med sorg.
Jag tror nog att det mesta är självbevarelsedrift.
SvaraRaderaSorry, inga smarta tankar idag. Bara en fundering: Om du är förbunden med det storslagna, borde inte alla vara det? Är de vi som är galna eller de som är blinda?
Kram!
tanken var att jag skulle skriva något uppmuntrande här, men det flög iväg. :(
SvaraRaderaFörlåt, men jag kan inte. Jag vill. Det finns inget jag kan skriva. orden är slut.
Sv: Visst har du så rätt. Jag ska verkligen skita i vad som "borde" vara...
SvaraRaderaTack för påminnnelsen!
Tack snälla underbara du! Anna är så jävla bra. Hon är bara SÅ rätt. Jag kan vara arg ibland men det är någon ganska sunt i den situation och utsatthet man befinner sig i när man sitter där. Man öppnar ju upp sig själv och pratar om jobbiga känslor, så konstigt vore väl om man aldrig skulle bli arg.
SvaraRaderahaha jag kan se dig framför mig hur du lämnar över spikar till mannen. Förstår att det måste ha varit en tung uppgift =)
Hoppas det blev bra i alla fall.
Kramkram
Det susar i säven på flera håll å det är inget att va avundsjuk på. Men vi sicksackar oss fram i labyrinten så gått vi kan. Ibland hittar jag ut... ibland inte.
SvaraRaderaCharlyene - ingen rak sanning där, inte så jag kan se det. Folk i allmänhet reflekterar nog inte tillräckligt om tillvarons mirakler, eller kanske om kärlek och konst men inte om heliumatomer. Men när jag fastnar på sånt är jag strängt taget nästan alltid rätt galen.
SvaraRaderaKram!
PrinsessanCarro - tack snälla du, det är tanken som räknas. Jag hoppas du finner dina ord snart igen.
SvaraRaderaKram!
My - japp, bort med "borden" och "måsten", in med "vill" och "vill inte".
SvaraRaderaKram!
Maria - jag är verkligen glad att du kommit till den punkten, att du får tillgång till alla dina känslor. Bra kämpat!
SvaraRaderaOch spikarna var faktiskt vääääldigt tunga. ;)
Kram!
Fröken Hulda - ja du, den där labyrinten. Ibland har jag tänkt mig att ta en genväg, men som de säger, genvägar är senvägar. Håhåjaja, bara att fortsätta traska.
SvaraRaderatack snälla du för fina och stärkande ord.
SvaraRaderaKram och tack för att du finns här
vill bara kika in med en stor varm kram..
SvaraRaderahoppas det är så bra som det går